Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ruhrområdet - förr kolrök, nu grönska och kultur

/
  • Det väldiga gamla stålverket i Duisburg har blivit kulturhistoria och industrimuseum - och kolhögarna har ersatts av grönska.
  • Det vidsträckta gamla stålverksområdet i Duisburg är numera ett populärt besöksmål och rekreationsområde - här finns även äventyrspark där bland annat bergsbestigare gillar utmaningarna i de gamla kolschakten.
  • Typisk industrimiljö i Ruhr-området; målning från tidigt 1900-tal.
  • Otto Mueller, Akte im Dickicht, 1913. Konstmuseet i Folkwang.
  • Otto Kokoscka, Dresden Neustadt, 1922.
  • Där kolröken förr låg tung över Ruhr är intrycket nu i stället grönt.
  • Rurhområdet, tidigare känt som Europas största koncentrat av tung industri, satsar nu på ett nytt liv med miljöteknik, kultur och upplevelser.

Från att vara Europas centrum för tung industri - helvetets förgårdar för en och annan litterär gestalt - har Rurhområdet blivit grönt och kulturellt.
Kolröken har skingrats och ersätts gradvis av sol- och vindkraft. Området är utnämnt till europeisk kulturhuvudstad i år. Trots arbetslöshet ökar framtidstron, och miljöteknik, service och konsthallar växer fram. 2010 bryter man kultur, inte kol.

Annons

Slår man på Ruhrområdet i Bonniers konversationslexikon från 1951 kan man på bifogade karta se ett sex gånger fyra mil stort konglomerat av stadsbebyggelse. Texten berättar: "Ruhrområdet har främst tack vare sina kolfyndigheter utvecklats till ett av världens främsta järn- och stålindustriområden. Den mesta malmen importeras från Frankrike, Spanien och Sverige och fraktas sjöledes till R.; viktigaste trafikleder äro Rhen samt vissa i Mittellandkanalen ingående sträckor. Under andra världskriget utsattes R. för förödande allierade anfall."

Ruhrområdet var under 1800- och 1900-talen Europas – för att inte säga hela världens – industriella centrum. Från 1970-talet började en snabb tillbakagång. För femtio år sedan fanns 500 000 gruvarbetare; i dag återstår 5 000. De kvarvarande gruvorna läggs ner om några år. Merparten av den tunga industrin har försvunnit (störst idag är Thyssen-Krupps hypermoderna stålverk i Duisburg, med 5 000 arbetare). Kolröken, som förr svepte in hela landskapet och gjorde grönskan grå, är borta. Satsningen på vindkraft och solceller är massiv.

När man på 1920-talet skulle fotografera Kruppverken i Essen fick fabrikerna först stå stilla några dygn, så röken skulle hinna skingras. Ännu på 1980-talet hängde man inte ut tvätt i dessa trakter. När jag från 15:e våningen på Maritim Hotel i Gelsenkirchen blickar ut över centrala Ruhrområdet ser jag mest grönska och knappt en enda skorsten.

År 2010 är denna del av Nordrhein-Westfalen europeisk kulturhuvudstad – och en ny framtidstro spirar. Det kan behövas: befolkningsutvecklingen har länge varit negativ (Essens befolkning har minskat med hälften), utflyttningen är stor och arbetslösheten hög. De gamla industribyggnaderna har förvandlats till utställningshallar, teatrar och museer. Näringslivet utvecklas i riktning mot miljöteknik, logistik och servicenäringar. Det strategiska läget (60 miljoner människor bor inom en 25-milsradie från Essen!), tillgången till arbetskraft samt låga fastighetspriser har gynnat omdaningen.

För snart hundra år sedan reste den blivande nobelpristagaren Eyvind Johnson till Ruhrområdet; han berättade om sina intryck i resebrev till svenska tidningar.

Den 18/4 1922 beskriver Johnson i Norrländska Socialdemokraten ankomsten till Ruhrområdet: "Någon, jag minns ej vem, har kallat dessa områden för helvetets förgårdar. Jag har ej riktigt förstått det förrän jag såg fabriksfälten, gruvfälten, hyttorna och ugnarna, som är utsådda över områden på tiotals mils omkrets. Tåget rusar genom, som om det hade rädsla för att stanna – eller som om bankdirektionen ville förskona resande från att se för mycket av det tjugonde århundradets proletärinferno."

Slutklämmen lyder: "Staden lever bokstavligt och allegoriskt talat på kol, i kol, av kol och under kol. Den är en dyrbar pärla för industrimagnaterna, en rikedomskälla för landet och en tung, mörk förbannelse för dem som gräver fram skatterna ur underjorden; de där nere i det eviga mörkret."

När jag några försommardagar 2010 besöker Ruhr minns jag Johnsons ord. Men nu är det som om "förbannelsen" släppt – ungefär som i Astrid Lindgrens Mio min Mio, där mot slutet mörkrets makter ger vika: grönskan och framtidstron återkommer.

Jag följer med på en flera mil lång cykeltur längs floden Ruhr – med ett landskap så pastoralt att jag tänker på Heines "Im wunderschönen Monat Mai". Är detta Ruhrområdet? Vi passerar porlande forsar och näktergalssång och helgmålsringning från bykyrkor. Naturen är som en Caspar David Friedrich-målning.

Guiden ler belåtet: "När jag berättar för folk i andra delar av Tyskland att jag ska semestra i Ruhr invänder de: Det är väl inget att semestra i!"

Förr transporterades malm och kol längs floden – nu ser jag bara betande kor, kanotister, sportfiskare. "Detta är det nya Ruhr!" utropar guiden uppsluppet och sveper före mot utvärdshuset nära medeltidsstaden Hattingen. Mot söder sträcker sig skogklädda höjder med nyrustade vandringsleder.

På informationsfilmen "Ruhr 360 grader" i rundbion i museiområdet Zollverein återkommer bilden av glada, framåtblickande människor, lysande av framtidshopp. Det är som om budskapet systematiskt måste hamras in: Ruhrområdet motsvarar inte längre fördomarna.

När jag reser runt mellan de slitna, lite ruffiga städerna associerar jag ofta till det inre av Bergslagen, som ju förr var ett slags Ruhrområde och där det idag pågår en liknande omdaningsprocess pågår, om än inte lika spektakulär.

Tidigare har samarbetet mellan de 53 städerna i regionen varit dåligt – vilket kulturhuvudstadsåret försöker ändra på. Mängder av samarbetsprojekt har initierats.

Totalt erbjuds ett oerhört utbud: 1 000 industriminnesmärken, 200 museer, 120 teatrar, 100 konserthallar, 250 festivaler och mässor. Gruvområden har blivit badanläggningar, äventyrsparker, amfiteatrar (en av dem liknar Dalhalla!), gasklockan i Oberhausen är numera en jättelik utställningshall, och i gamla siloanläggningar i Dusiburg (Europas största inlandshamn) tar ett av Europas främsta konstmuseer form: Museum Kuppermühle (med bland annat fantastiska Anselm Kiefer-verk).

"Förändringar genom kultur – kultur genom förändringar" lyder mottot. 2010 bryter man kultur, inte kol. Ett av de gamla industriområdena, Zollverein Essen, har tagits upp på UNESCO:s världsarvslista. En verklig toppattraktion är Folkwang-museet i Essen, med en av kontinentens förnämsta samlingar av 1900-talskonst (museet beskrevs 1932 av en amerikansk konstvetare som världens vackraste, men konstverken skingrades sedan nazisterna inlett sin Entartete Kunst-kampanj).

Här finns underbara verk av bland andra van Gogh, Gaugin och Munch. Slottsmuseet i Oberhausen rymmer en fascinerande konstsamling på temat arkitektur och trädgårdsstäder (Oberhausen byggdes ursprungligen som en av Europas första "gröna" städer). Jag ser foton av Oberhausen som det såg ut på Eyvind Johnsons tid och ända fram till 1980-talet. Numera är vidsträckta områden rivna. Staden har genomgått en fullständig metamorfos och i centrum finns ett av världens största shoppingcentra, med 200 affärer, och rader av restauranger längs ett stråk vatten.

Den 18 juli kommer en av Europas mest trafikerade motorvägar, tvärs genom Ruhrområdet, att stängas för biltrafik: i stället ska det bli gatufest, med ett 60 kilometers långbord!

Med färjeförbindelsen Göteborg-Kiel ligger Ruhrområdet bara 4-5 timmars tågresa bort. Kulturhuvudstadsåret bjuder upp till årslång fest.

Annons