Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

S-T Hockey – det räcker väl så ...

Det finns sammanslagningar som lyckats. Eller rättare sagt: Det borde finnas sammanslagningar som lyckats. Och letar vi tillräckligt länge dyker det väl upp någon enstaka.

Som Luleå Hockey, som väl någonstans innan det första namnbytet till famösa GroKo 1977 bestod av Luleå SK och IFK Luleå.

Och som HV71 (Huskvarna och Vätterstad) i Jönköpingstrakten.

Det finns nog en och annan i Jämtland som också tycker att Östersunds FK är ett framgångsrikt exempel. Men ser man till verksamheten i stort och framför allt till kopplingarna och engagemanget långt ner i fotbollens rotsystem i Jämtlandsmetropolen ser i alla fall jag på det hela med en viss skepsis.

Antalet misslyckade fusioner, eller sammanslagningar, klubbar och lag i de stora bollsporterna är betydligt fler.

Inom fotbollen är väl Linköpings FF ett av de största misslyckandena, där två lag som kvalat och gästspelat i Allsvenskan (Saab och Derby) blev ett betydligt blekare och svagare.

Själv var jag med om att med Ljusdal möta Gefle/Brynäs i en träningsmatch för länge, länge sedan. Och där blev det till slut två lag på nytt, men med Gefle IF som den stora vinnaren.

Likadant i norr med Lira/Luleå och Luleå FF, där gamla IFK Luleå numera återtagit kommandot som stans elitsatsande förening.

Och på lokal nivå, vad var egentligen vitsen med att slå ihop Nedansjö och Viskan för några år sedan?

Jag skulle kunna fortsätta rabbla taffliga och misslyckade fusioner, men nöjer mig med att sätta punkt efter det som vi här i Medelpad med omnejd direkt plockar fram som det kanske största och värsta exemplet: S-T Hockey.

Inte Ess-Te, samgåendet mellan Heffners/Ortviken och Tunadal som ju inte heller "klickade" riktigt, utan Sundsvall-Timrå Hockey.

Jag minns det som i går, när både Sundsvall Hockey och Timrå IK missat Allsvenskan och heller inte gått särskilt långt i vårvinterns play off-spel från division I, samtidigt som HOF:arna kvalade sig upp till ettan.

Vi stod inför en situation med tre lag i division I norra. Ohållbart, tyckte sponsorerna, så för att få grönt ljus från näringslivet krävdes en kraftsamling kring ett elitlag.

Det var så S-T Hockey föddes. Med spel i Timrå Isstadion för huvudlaget, medan "farmarlaget" Tunadal skulle husera i Gärde. Heffners, då? Jo, de orange-blå valde att ta nya tag i tvåan ...

Pengarna kom. Men nyförvärven blev alltför få och hemvändande Anders Vikberg var egentligen den ende riktigt namnkunnige. Sedan skulle allt pusslas och jämkas ihop.

Få obekväma beslut tog och till och med på tränarsidan blev det ett dubbelkommando med Ulf Weinstock (Timrå) och Sune Bergman (Sundsvall) i stället för att välja någon av de två – eller ingen alls!

Ett stort fel var också att Tunadal skulle spela i samma serie. Och när S-T Hockey åkte till västtyska Düsseldorf på träningsläger for tunadickerna till Norge.

Ekonomin tog stryk och dessvärre räckte heller inte spelarmaterialet med de bästa från två hyfsade lag till för att lyfta den rutiga skapelsen till ens allsvensk nivå ...

År två blev det dock allsvenskt spel efter jul, men i lönndom verkade gamla sundsvallare och timråiter för att söndra och splittra och det tredje året blev ett evakueringsår innan det treåriga samarbetsavtalet var till ända.

Allt detta vet Tommy Andersson, som tappert gick in som ordförande i fusionsstyrelsen när det börjat knaka, och därför är det märkligt, närnmast obegripligt, att han nu åter vill saluföra idén om en sammanslagning i ett distrikt som genom alla tider haft så svårt för att samarbeta på ett verkligt djupt och ärligt plan. Tråkigt nog.