Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sågverksepokens sociala centrum

Här gjorde träpatronerna sina affärer, drack punsch och gav upphov till diverse skrönor, sanna och osanna - till exempel föddes Skvadern här. Här finns trappan som omtalas som en av världens mest berömda. Än i dag kommer nästan dagligen någon och fotograferar den.
Det finns knappast någon byggnad som så starkt symboliserar sågverksepoken i Sundsvall som Hotell Knaust. Knaust är en del av Sundsvalls identitet.

Annons

Var ligger Knaust? Kan man ta in där?

Ulrica Widmark Norberg, direktör på Elite Hotel Knaust, minns när hon en tid under 80- eller 90-tal arbetade på Hotell Strand. Då hade Knaust upphört att vara hotell, men människor fortsatte att komma in på andra hotell och fråga efter det. Som om folkmedvetandet vägrade acceptera att Knaust var borta.

I dag har Knaust inlett sin andra epok som hotell och firar 10 år i år. Ägaren Bicky Chakraborty ville ta över redan på 90-talet, men med dåtida bestämmelser kunde han inte driva det som han önskade. 2002 blev dock drömmen sann, och Sundsvall kunde andas ut. Hotell Knaust hade återuppstått.

Och det är ett mycket speciellt ställe att arbeta på, intygar Ulrica Widmark.

– Varje dag kommer det in folk som fotograferar trappan. I början när vi visade rummen var det en timmes kö, säger hon.

Hon kan inte räkna alla som berättat att de förlovat sig, firat bröllop eller avlats här, eller alla som haft anfäder som arbetat här. Stadigt skänker folk föremål från Knaust, som de vill ska tillbaka, och snart har Ulrica Widmark nog för en utställning.

Alla förra sekelskiftets människor av någon dignitet bodde på Knaust. Kungligheter som Chulalongkorn (som dock kanske bara dinerade) eller ärkehertiginnan Stephanie av Österrike-Ungern, kändisar som Anders de Wahl, Zarah Leander och Louis Armstrong.

Jussi Björling skrev en hälsning på väggen i ett rum, men den är sedan länge bortrenoverad. Och det sägs att ägaren Oscar Knaust var så internationellt känd att då det kom ett brev till "Oscar, Sweden" gick det direkt till Knaust - möjligen efter att ha varit hos kung Oskar II och vänt.

Hotellet öppnade den 9 oktober 1891 (återinvigningen 2002 skedde förstås på samma datum), uppfört av Adolf Fredrik Knaust, vars farbror Gustaf Ferdinand ägt ett annat hotell som strök med i Sundsvallsbranden. Möjligen fanns en förlaga till den berömda trappan redan på det hotellet.

Liksom resten av Stenstan kunde Knaust, tack vare förmånliga försäkringar, efter Sundsvallsbranden byggas med all tänkbar lyx och skönhet. Det blev snabbt ett centrum för sågverksindustrin med överdådiga fester, bolagsstämmor och virkesauktioner. Oscar Knaust, son till Adolf Fredrik och den som mest förknippas med hotellets gulddagar, höll också privata fester här.

I spegelsalen finns målningar av blomster och antikens gestalter, och taket är i målat glas. En historia säger att det förr rådde champagneförbud här, eftersom gästerna sköt sönder taket med korkarna. Numera får bara personalen öppna champagneflaskor.

Spriten flödade och alla gäster var inte skötsamma. En man lär ha frågat vad väggspeglarna kostade, och efter att ha fått svaret att de inte var till salu drämde han sönder en med käppen för att få betala den och visa hur rik han var. Genast gjorde andra gäster med behov av att skryta och positionera sig likadant.

Trappan är byggd i oskarvade marmorstycken, som högre upp ersätts av enklare kalksten eftersom det finare folket före hissarnas tid ändå bodde längst ner. De ovanligt breda korridorerna byggdes för att fina damer med stålställning i kjolen skulle kunna mötas.

Senare förlorade Oscar Knaust pengar genom dåliga affärer och tvingades sälja. Andra ägare tog vid, bland andra Gunnar Wilöf vars son Bo Wilöf var den som låste dörren 1978. Knausts första hotellepok var slut.

– Tiderna var sådana att ingen hade intresse av att renovera upp gamla hus, och gästerna bodde på motell i stället, säger Ulrica Widmark.

Under 80-talet drevs restauranger i bottenvåningen, och ovanför satt Bolagsverket till 1990. Så kom bolaget Trapphästen och byggde lägenheter av rummen och saluhall i nedre botten. Men Trapphästen gick i konkurs redan innan ombygget var klart, och Knausts öde var åter ovisst. Kanske kunde det bli kasino? Men hela tiden hörde folk av sig och ville bo på Knaust, och även Sundsvallsborna ville se huset användas publikt.

Då kom Bicky Chakraborty och Elite Hotel. Man rev lägenheter som bara var fem år gamla och öppnade den 9 oktober 2002 åter hotell med 90 rum. Numera är alla lägenheter ombyggda och det finns 141 rum. Fasaden, trapphuset, loungen och restaurangen är byggnadsminnesskyddade, men mycket annat i huset hade ändrats. Första våningens festsalar fanns inte kvar. Trapphusets vackra takmålningar hade rollats över med plastfärg. Och kakelugnarna var sedan länge försvunna, eftersom Knaust ville vara modernt och tidigt installerade centralvärme.

I dag har vinden vänt, hus som Knaust anses skyddsvärda och så gott det går återställs det gamla. Rummen är dock moderna eftersom nutidens hotellgäster väntar sig en viss standard. Men i några har man försökt slå an en äldre ton med dekorerade möbler och gammaldags tapet, bland moderna lampor och platt-tv.

Att driva verksamhet i gamla hus har sina sidor. Det kostar att hålla dem i skick även om vissa bidrag utgår, och de är tungarbetade eftersom de inte är anpassade för varuleveranser och modern förvaring. Men Ulrica Widmark menar att det handlar om ett samhällsansvar.

– Bicky säger att Knaust är en pärla i kollektionen. Det är kanske Sveriges historiskt mest kända hotell, och om han inte tjänat pengar på det har det i alla fall satt honom på kartan.

Själva får de som arbetar på Knaust mycket energi från alla som känner lika mycket som de för byggnaden, som har minnen därifrån och delar med sig av sina berättelser.

– Vi har gäster som är här bara för att bo, för att uppleva Knaust. Och jag har aldrig gått till jobbet med tunga steg. När jag inte orkar sitta på kontoret tar jag mig en lov runt, bara för att känna in historien, säger Ulrica Widmark.