Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Saknas: samarbete – och ödmjukhet

I går berättade vi om GIF Sundsvalls svaga säsong på juniorsidan.

Inget att oroa sig för, tycker GIF-ledningen, som hävdar att det är individuell talangutveckling som är prio ett. Och så länge man får fram A-lagsspelare, typ Dennis Olsson och Joakim Nilsson (och tidigare Emil Forsberg), så ska frid och fröjd råda ...

Jag håller inte riktigt med om det, men Giffarnas klena juniorresultat kan vi dock leva med.

Värre då med damfotbollen i distriktet, där det gamla flaggskeppet SDFF åker ur nya Elitettan med dunder och brak, och där såväl IFK Timrå som Alnö IF tvingas lämna den lika nya division I Norrland.

Det har naturligtvis varit tunt på damsidan tidigare år också.

Men det blir så tydligt ett år som detta. Även om jag tycker att allt inte är klubbarnas eget fel. Fotbollförbundets satsning på att spetsa till seriepyramiden innebär ju att kraven ökar på alla plan: ekonomiskt, organisatoriskt och sportsligt, med bredare och starkare spelartrupper.

Något som alltid, i alla sammanhang, slår hårt mot den norra landsändan. Kombinationen glesbygd, förhållandevis små städer och svaga regioner, samt stora geografiska avstånd är liksom inte idealisk ...

Det säger sig självt att vi i lilla Medelpad inte kan bära ett lag i Elitettan och hela tre i den underliggande division I-serien för hela Norrland.

Så bred är inte basen vad gäller egenproducerade spelare här i distriktet. Och så stark är inte klubbarnas ekonomi.

Däremot behövs ett starkt lag att fokusera på och samlas kring. Ett lag som bör hålla till i Elitettan (minst) eller Damallsvenskan (helst).

Senast det kändes mörkt och dystert fixade dåvarande förbundsordföranden Lars-Erik Öberg en paneldebatt, vilket resulterade i att hela distriktet skulle samarbeta med och stötta det lag som först lyckades kliva förbi de andra och placera sig högst. Ungefär så ... och det gav några års uppbyggnad och rustning av SDFF, som steg för steg tog sig allt närmare högsta serien.

Sedan hände något. Litet småhackande i fjol – och bom krasch i år.

Det går förstås inte att tvärsäkert peka på någon enskilt händelse eller någon enskild person.

Men det handlar om samarbete. Eller rättare sagt: brist på samarbete. Utåt. Och inåt.

Det är en gammal sanning att det krävs två för att dansa tango. Och även om den ene för och den andra ska följa med, så får det inte råda någon tvekan om syftet.

Det handlar om samspel, om ödmjukhet och offervilja.

Och i alla sammanhang där den ena parten upplevs som större och starkare kan "denna stora" aldrig kräva något av "den lilla". Inte kräva, utan önska. Och ge, ge, ge tillbaka. Hela tiden!

Annars framträder bilden av maktfullkomlighet, stöddighet och mallighet.