Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sällsynt gastkramande

BOK: Wästberg drar berättarskruven hårt och skrämmande effektivt, menar Crister Enander.

Annons

Allt han vill är att få vara ifred. Han söker tystnad och oberoende i en vardag som riskerar att fräta sönder såväl hans tankar som själsliga jämvikt. Behovet av tystnad och ensamhet har blivit ett tvingade inre behov. På ett plan går det att säga: Detta är en man som fått nog av sin samtid och sitt vardagsliv. Det är inte uthålligheten som mattats. I stället är det förmågan att värja sig mot omgivningen som försvagats. Det sociala pansaret, skyddet mot andras indiskreta attacker och brutala anspråk, har blivit för tunt. Så han flyr: Han ”flyr från den högröstade offentligheten och sällskapslivets nötta kvickheter”.

Inga storslagna ambitioner tynger längre hans sinne eller styr hans tillvaro. Han, denne stillsamme tillbakadragne och drygt medelålders man som sällan klagar eller stör andra, verkar ha drabbats av insikten att han har nått en gräns, att han av en oförstående omgivning berövats både ork och livsvilja. Han vill inte längre tuppfäktas däruppe på dyngstacken om framgångarnas och triumfernas trånga utrymme.

Människor tenderar att göra honom matt och missmodig. De sviker. De förråder – vänner eller fiender kvittar lika. Denna insikt har inte gjort honom till varken pessimist eller misantrop. Livet som han ser det är – trots allt – alltför storslaget för att hämmas av sådana småaktiga förhållningssätt.

I Per Wästbergs nya roman ”Det gula pensionatet” tar huvudpersonen in på ett bedagat – eller kanske snarare: gediget förfallet – pensionat beläget några mil söder om Stockholm. Sin storhetstid hade denna mindre herrgård kring och årtionden efter förra sekelskiftet. Idag är det ett flagnande och sömnigt pensionat där det ligger långt bortom allfarvägarna.

Gästen drivs inte av några flummiga föreställningar om att han ska ”lära känna sig själv” eller ”skåda sitt inre landskap”. Han söker enbart en plats där han kan gömma sig för omvärlden. Han vill vara ifred. Det är både hans drivkraft och dröm. Han kommer dit för ”att bebo ett tomrum som inte invaderats av löften och möjligheter”.

Däremot är han trött, nedtyngd av vardagens omständigheter; sliten av påfrestningar och meningslösheter. Den moderna tiden är en tid som han har vissa svårigheter att se som sin. Vad det är som piskar och driver andra att leva i ständigt stegrande tempo begriper han ännu mindre. Vad de jagar är luft. Vad de fångar är fåfängligt. Sanningens obevekliga språk säger något annat än vad dessa människor föreställer sig i sin inbilskhet: Alla kommer de att stå där alla med tomma händer när livstråden når sitt slut. Det finns inga insatslägenheter eller flotta villor på andra sidan döden.

Han tror, till sin stora glädje, att han är pensionatets enda gäst. Den mäktiga tystnaden i huset är som lenaste balsam över denna sargade själ. Tyvärr visar det sig att han inte är ende besökaren. Där bor även en man med det lätt löjeväckande namnet Kaj-Agaton Tollius (ja, hans efternamn är litterärt belastat, hämtat från Eyvind Johnsons ”Krilons resa” där Tollius är en karikatyr av Sven Stolpe).

Denne taktlöse och påstridige medgäst förvandlar snart huvudpersonens tillvaro till vad som alltmer utvecklar sig till ett hot mot såväl hälsa som förstånd. Frågor. Fler frågor. Evigt nya frågor vilka dock aldrig bevärdigas med några svar. Ständiga försök till att etablera kontakt; en ettrig strävan efter att skapa en falsk intimitet och ett osmakligt trevande efter en gemenskap som inte existerar. Varje morgon vid frukostbordet och under de andra måltiderna är det som om han, vår motvillige hjälte, blir utsatt för en fientlig attack. Men det förändrar även den utsatte. Han tvingas inta en position han inte vill. Han förändras.

Det är nästintill omöjligt att inte se den osympatiske Kaj-Agaton som samtidens meningslöshet och tomt informationsbrus, brist på respekt och tilltagande egoism samlad i och koncentrerad till en person. Han förmår genom sin blotta uppenbarelse och nyfikna falskhet representera många av vår tids hemsökelser.

Romanen tar här ett elegant och skrämmande språng. Medgästen tycks framträda alltmer som en symbol för de många av människor som vill ockupera vardagen, som vill belägra ens tid och tankar. Människor man saknar samhörighet med, ja till och med känner vämjelse inför. Men som likväl framhärdar, påstridigt och utan respekt för integritetens väl synliga landmärken. Denne burduse och alltmer osmaklige gäst saknar alla känselspröt eller förmåga att visa en gnutta insiktsfull hänsyn. Han bryr sig inte ens om att försöka visa respekt för den andres distans och värdighet.

Dessvärre drabbas huvudpersonen av de djupaste tvivel. Han litar allt mindre på sig själv. Lyckas den odräglige medgästen att ockupera eller rentav erodera hans inre bastioner? Bryta ner hans självständighet, hans självförtroende? Vad är det egentligen som sker på det lugna pensionatet?

Per Wästbergs persongestaltning och förmåga att skildra intrikata psykologiska beteenden framstår som skrämmande träffsäkra. Han förmår med stor trovärdighet skildra denne Kaj-Agaton med en sådan enkelhet och stilistisk sinnrikhet att man bokstavligen börjar känna kallsvetten klibba i pannan och på ryggen. Även som läsare känner man sig angripen.

Kaj-Agaton är så vämjelig att det inre börjar vrida sig likt en daggmask som utstuderat sakta träs på en gammal rostig metkrok. Kaj-Agaton lyckas – genom sin förening av tarvlighet och inbilskhet – att ta sig förbi alla värn och skydd. Om det inte vore en så sliten klyscha skulle jag inte tveka att säga att ”Det gula pensionatet” är sällsynt gastkramande. Sakta, som en skruv som dras åt hårdare och hårdare, skapas en skrämmande och närgången stämning som samtidigt tvingar fram en mängd frågor. Om hur vi förvaltar livet. Om hur vi tar till vara på den korta tid av medvetande som är oss givna. Det är, enkelt uttryckt, storslagen romankonst.

Crister Enander

enander@kajen.com