Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Samhällets stöttepelare som präglades av en film

Han har alltid värnat om de svaga i samhället och jobbet som fältassistent passade honom perfekt.
– Man hade frihet under ansvar, fick jobba kvällar och kände att man gjorde skillnad, berättar KG Karlsson, som på tisdag fyller 65 år.

Annons

Han växte upp i Morjärv, Norrbotten, med mor, far och fyra syskon.

– Mamma hade en sådan där lådkamera och gillade att ta bilder. Alla vi syskon fick varsitt fotoalbum och jag har själv fotograferat och filmat mycket genom åren.

I sin ungdom ville han bli veterinär eller jägmästare.

– Men betygen räckte inte till, och jag var nog mer intresserad av tjejer på den tiden, minns han.

KG vill ut och se världen. När han var 18 år lånade han pappans tunga ryggsäck och med 400 kronor på fickan ställde han sig med tummen i vädret på E10, dåvarande 98:an, i Morjärv.

Resan gick till Tyskland, Holland och Frankrike via Göteborg.

– Det var en hippietid och många rökte hasch. Men inte jag, jag har aldrig känt mig lockad av droger. Tycker bara att folk blir konstiga av dem.

Filmen Barnen från Frostmofjället såg han för första gången i sin ungdom.

– Den filmen har präglat mig starkt och spelat roll för de val jag senare gjort i livet.

Efter utbildning fick han anställning som fältassisten i Sundsvall och när den tjänsten upphörde hamnade KG på socialtjänstens Bos-grupp, men det var inte ett jobb som passade honom.

– Sista året kändes det som att dokumentationen tog nästan all tid. Det blev viktigare än att verkligen hjälpa människor i nöd.

Att kommunen nu åter anställt fältassistenter tycker KG är bra.

– Men jag är förvånad över att de går under kultur- och fritidsnämnden. De faller inte under sociallagstiftningen, men jag vet ju inte vad som står i deras befattningsbeskrivning.

De sista åren som yrkesverksam var han med och byggde upp Sundsvalls första boende för ensamkommande flyktingbarn, Estonte.

– Det gav mig väldigt mycket. Det var fantastiska ungdomar och det har gått otroligt bra för dem. Det händer att jag träffar på dem och de kallar mig fortfarande för "pappa".

Vissa av ungdomarna är han vän med på Facebook. En är i dag chef för en restaurang i stan, en annan spelar fotboll och KG brukar gå och titta på matcherna när han har möjlighet.

– Det var ett givande jobb, men även otroligt jobbigt rent mentalt. De här ungdomarna blev som mina barn. På nätterna satt vi ofta uppe och pratade om allt möjligt, det var då deras ångest brukade vara som starkast. I dag kan jag säga att jag är väldigt stolt över ungdomarna.

När det gäller dagens flyktingsituation tycker han att handläggningstiderna måste kortas. Särskilt barnen tycker han är utsatta.

– Om de hunnit rota sig blir det oerhört traumatiskt den dag de kanske ska utvisas. Vissa som får avslag blir kvar här i flera år och blockerar platser som behövs, till exempel för syrier som flyr från krig.

De åtstramningar i flyktingpolitiken som är på agendan gillar han inte, men har viss förståelse.

– Det finns trots allt de som inte söker sig hit av humanitära skäl, utan ekonomiska.

För ett halvår sedan gick han i pension och ägnar sig i dag mest åt barnbarnen och föreningsliv. I Sundsvall Hockey, där han under en period satt som ordförande, känner han alltjämt ett stort engagemang.

– De ligger riktigt illa till just nu, men det kan bara bli bättre, säger KG.

Han beskriver sig själv som "barnsligt barnkär".

– Min tes är att barnen ska komma till mig. Jag tränger mig aldrig på, utan väntar på att de ska ta första kontakten.

Han tillbringar mer än gärna tid med sina fyra barnbarn, varav två bor här i Sundsvall.

– Jag hoppas på fler, säger han med ett leende.

Djurvän har han alltid varit och genom åren har han tagit hand om skadade rävar, falkar, igelkottar och massa andra djur. Under en tid hade han även en "gåsfarm", med över 100 gäss och ankor.