Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sänkta lägstalöner är ingen enkel mirakelkur

I flyktinginvandringens spår har vi fått en intensiv diskussion om sänkta lägstalöner och annat som kan göra det billigare för arbetsgivare att anställa.

Annons

I flyktinginvandringens spår har vi fått en intensiv diskussion om sänkta lägstalöner och annat som kan göra det billigare för arbetsgivare att anställa. Allianspartierna, Svenskt Näringsliv, Arbetsmarknadsekonomiska rådet och Finanspolitiska rådet har lagt fram olika förslag i debatten, och den som vill kan ifrågasätta samtliga. Det mesta av forskningen om lägstalöner är amerikanska studier på effekterna av små höjningar av mycket låga löner. Att överföra dessa erfarenheter till någon form av stor sänkning av de höga lägstalönerna i Sverige är vanskligt.

Ändå är de flesta ekonomer överens om att en sådan åtgärd skulle höja sysselsättningen för de personer som nu har svårast att komma in på arbetsmarknaden. Det är svårt att argumentera emot att detta är den normala effekten av en stor prisförändring.

Däremot går det knappast att göra en trovärdig bedömning av hur stor effekten skulle bli. På kort sikt blir det sannolikt inte så många nya jobb. Många menar att en större förändring kräver att helt nya yrken och branscher växer fram, med enkla tjänster och liknande. Ett exempel på hur det kan gå till är Rut-avdraget som de första åren gav få jobb, men med tiden ledde till att allt fler vande sig vid tanken på att anlita städhjälp. En prognos för den typen av beteendeförändring blir rena gissningen.

Ett argument mot sänkta lägstalöner är att de anställningsstöd som finns för nyanlända inte har gett många jobb. Det kan finnas flera skäl till

det: att arbetsgivarna är misstänksamma mot personer som har beviljats ett stöd av Arbetsförmedlingen, att stödet kräver administration och en krånglig kombination med utbildning och att stöden är tillfälliga. Det går att ta in en person med tidsbegränsat stöd i en existerande verksamhet, men det är svårt att se att nya branscher med tusentals anställda ska växa fram på de villkoren. I den mån tidsbegränsningen är ett stort hinder så är flera av de förslag som har lagts fram de senaste månaderna feltänkta.

Med tanke på att vi inte vet hur stora effekterna skulle bli är det viktigt att se sänkta lägstalöner som ett av många verktyg för att få fler nyanlända i arbete. Vi behöver tidigare och snabbare språkutbildning, bostäder och kommunikationer för att fler ska ha nära till starka arbetsmarknader med mera.

Om vi ändå rör oss mot sänkta lägstalöner bör vi också fundera över åtgärder som kompenserar för de ökade skillnader som uppstår. Skolor, vuxenutbildning, brottsbekämpning, vård och andra delar av välfärden behöver fokusera mer på att ge dem med sämst förutsättningar goda möjligheter att ta sig vidare i livet. Vi behöver tänka mer på hur vi bygger sammanhållning och tillit. Annars kommer ett tredje alternativ att framstå som attraktivt för allt fler: att stänga gränserna, skicka lite pengar till FN:s flyktingarbete och låta människor på flykt tyna bort i Syriens ruiner, Turkiets flyktingläger och Greklands uppsamlingscenter.