Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Satir, sång och dikt i teaterns julklappssäck

Sveateatern
Julfrossa med Teater Västernorrland

Annons

Den här veckan och nästa sätter Teater Västernorrland punkt för årets lunchteatersäsong. Det görs med en julstädning där alla skrubbar öppnas och kända och okända talanger tas fram till vädring.

Liksom de flesta så här års plockar teatern sitt material ur den alltmer svällande säcken av julsånger, kompletterat med sin specialitet, dikter och sketcher. Här fanns mycket välkänt och välanvänt, men också sånger som inte ligger i huvudfåran just nu, som Gläns över sjö och strand i Ivar Wiréns polskeaktiga folkton.

Generellt har teaterns ensemble blivit allt ledigare i sin sång: kanske är det Cabarét och övrig musikteatersatsning som slagit igenom. Och hur kapellmästare Örjan Lidén bär sig åt för att alltid åstadkomma välsmorda kompband är en gåta, men han gör det i alla fall. Den här gången rekryterade han bland teaterns tekniker, och det gick utmärkt, det med.

I sketch och dikt delades en del välpaketerade satirer ut. Till alla missförstådda, hårt arbetande och förtryckta äkta män och fäder från Stig Östman. Till alla julfascistiska martyrmorsor, som frivilligt tar på sig att skydda alla från allt som har den avlägsnaste likhet med en besvikelse, från Gisela Nilsson. Till bankirer, politiker, storpratande konnässörer och självupptagna aktriser från 1700-talsdiktaren Anna Maria Lenngren via Maria Granhagen.

Här fanns också en lätt förvirrad nutidsbetraktelse av en självutnämnd Messias och en liten, liten gest till de mindre lyckligt lottade, de för vilka julen kan vara en örfil i neon. För mig kom en djup välbehagsrysning med Viktor Rydbergs Tomten, halvt viskad av Iso Porovic inför en knäpptyst salong. Det kändes hårt när han bröt efter halva dikten - men lyckligtvis kom slutet senare.

Sånger ingår i de flesta julshower. Ofta ser man sketcher också, även om de inte är lika proffsigt genomförda som när teatern lägger all sin yrkeskunskap bakom. Men ingen annan kan visa upp ett riktigt förställningsnummer, som när Anna-Ulrika Ericsson brakar in som en utstyrd tant, en rätt neurotisk filifjonketyp som säger ha rymt från Tjechovs Måsen; som driver med sina kolleger och härjar runt på scenen.

Fast hon inte har något särskilt att säga suger hon åt sig allt fokus och behåller det stenhårt. Att helt äga scenen, bara genom att vara något man inte är - det var en julklapp till publiken som inte kunde ha haft någon annan avsändare än just en professionell teater.