Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Schubert till maten

Casino Cosmopol
Schuberts salonger
Musik av och berättelser om och av Franz Schubert
Karin Bengtsdotter, Johan Fröst, Lena E Forslund, Anders Olsson samt Weberkvartetten

Annons

På Franz Schuberts tid samlades den bildade högreståndklassen i hemmen och njöt ett sällskapsliv bemängt av kultur: musik, uppläsningar, charader. Schubert själv var med sin musik så viktig att sammankomsterna kallats schubertiader.

En grupp musiker och litteraturkunniga med högkvarter i Härnösand har upplivat tanken för att skapa en föreställningsform som går att kombinera med mat. En entimmesvariant av deras schubertiad sänds i SVT som veckans konsert den 24 januari 2009.

Till middagsunderhållning är Schubert väl vald: mycket av hans musik är enkel nog att gå hem som slagdängor, men ändå är den aldrig banal och ytlig. Det är charmen, stämningarna, passionen, renheten och förmågan att låta solen plötsligt bryta fram ur molnen som gör honom så älskad.

Här ljöd till exempel Ave Maria på Hedda Heiskanens breda, klangfulla violin; Ständchen, Die Forelle, stråkkvartetten Flickan och döden samt några pianostycken.

Det var angenämt att lyssna, inte minst för att Johan Fröst spelade som han gjorde och kramade så mycket känsla och finstämdhet ur det lilla pianot. Varje ton omhuldades varmt och gavs en helt egen roll i musiken. Karin Bengtsdotter kämpade tappert mot sin förkylning, och stråkkvartetten spelade gott ihop, med mycket inlevelse och stort utspel trots torr akustik.

Musiken varvades med uppläsningar, bland annat ur brev och Schuberts dagböcker. Här fick man inte så mycket fakta om honom som en känsla av hans tid, förmedlad av det ålderdomliga språket, och glimtar ur hans känsloliv. Också i orden framträdde de kontraster mellan ljust och mörkt, kärlek och smärta som han så skickligt hanterar i sin musik.

Att Anders Olsson, Lena E Forslund och Karin Bengtsdotter rörde sig bland publiken medan de berättade och sjöng bidrog till att de behöll greppet om publiken.

Ändå kändes det som om det blev mycket mat och korta stunder av musik/litteratur. Miljön i kasinot, med sin bjärt rosa scenbakgrund, låter inte gruppen att äga rummet på samma förtätade sätt som den troligen gör hemma i S:t Petri-logen i Härnösand, en lokal av äldre snitt. Och med en mindre publik blir avbrotten för mat och dukning inte så utdragna. Kanske hade man också känt sig mer som gäst vid en äkta schubertiad om de uppträdande vännerna hade talat med varandra och inte bara till publiken.

Men konceptet går säkert att föra vidare, och det är värt en eloge att våga servera djupheter till en ätande publik; att våga låta det bli känslosamt och andlöst och stilla och lita på att publiken är där för att lyssna. Klassisk musik förtjänar att vara där människor är.