Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Schyffert har åldrats med värdighet

Tonhallen: Henrik Schyffert

Annons

Jag är född på åttiotalet. I går var jag och tittade på en sextiotalist som berättade om nittiotalet.

För mig är nittiotalet synonymt med min-pappa-är-starkare-än-din-gräl, Banana Skids och Killinggänget. Henrik Schyffert var med och startade Killinggänget, och han är också den 60-talist som inför en proppfull Tonhall i går berättade om sitt nittiotal.

Klockan var strax efter åtta när REM:s Losing My Religion försvann ur högtalarna och Schyffert tog plats på scenen, till kvällen lämpligt klädd i brun t-shirt över en vit långärmad undertröja. Helt enligt kod nittiotal.

”The 90’s – ett försvarstal” skulle kunna avfärdas som en alldeles för lång föreställning där en åldrad Schyffert går omkring på scenen och ser kissnödig ut och gör det han alltid gjort – driver med folk. Men showen är minst ett plan djupare än sjungande koreanska adoptivpäron.

En stor del den nästan två timmar långa avhandlingen tillägnas hans kära ironi. Han nöjer sig inte bara med att håna etablissemanget (Anders Borgs hästsvans får sig en mycket välsmakande känga!), utan att ger sig även på att förklara varför detta underbara/hjärndöda hån fick så stort genomslag för 15 år sedan.

Det är både underhållande och intressant att höra Schyfferts resonemang om hur nittiotalets ironivåg var en ren trotsprodukt efter det pretentiösa åttiotalet. Med en enkel tillgång&efterfrågan-modell förklarar han även likheterna mellan Lukas Moodyssons och hans eget genombrott. På samma sätt som Sverige törstade efter något som inte tog sig självt på allvar i början av nittiotalet skrek landet efter motsatsen framåt år 2000. Om någon någonsin ber er förklara likheten mellan Nile City och Fucking Åmål är det alltså svaret. De var trendsetters.

”The 90’s – ett försvarstal” är ett bevis på att Schyffert lyckats åldras med värdighet. Han har kvar sitt knivskarpa sinne för humor och lyckas nu komplettera det med en klick allvar. Men inte det elitistiska och hotfulla allvar man kan se hos till exempel Magnus Betnér, utan ett personligt och mjukt allvar. Ett allvar som sätter sig.

Och visst låter han som en gammal farbror när han berättar om sin tid som läspande och sängvätande tonåring.