Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sjölund: Han förlorade men nu kan han avgöra regeringsbildningen

Den 25 november inleddes så Liberalernas ödesvecka. Vägvalet påstås gälla höger eller vänster, men stämmer det?

Annons

På valnatten avslutade jag min ledare på följande sätt: "Parlamentarisk röra. Det återstår att se hur många vuxna det finns kvar i rummet när segeryran lagt sig."

Nu står vi här, tolfte veckan efter riksdagsvalet 2018. Fortfarande utan regering och precis som väntat – allt ljus på mittenpartierna.

Läs gärna: Många utropar sig till vinnare men vem vill korka upp champagnen?

Att just den tolfte veckan efter valet skulle benämnas som Liberalernas ödesvecka var det knappast någon som räknat med. Inte var det en segerrusig partiledning, den nionde september, men väl lättad. Riksdagsplatsen var säkrad.

Om man lyssnade på sändningarna från partiernas valvakor, då när det slutgiltiga valresultatet spikades, så hade vi annars anmärkningsvärt många segrare. På olika sätt såg Ebba Busch Thor (KD), Jonas Sjöstedt (V), Jimmie Åkesson (SD) och Annie Lööf (C) valet som en seger för just deras respektive parti.

Hur skulle man räkna? Var 144 mandat fler än 143? Vilka skulle räknas in i respektive block? Hade vi rentav fått tre block?

Medan sonderingsrundorna avlöst varann, talman Andreas Norlén blivit landsfader, riksdagsjournalisterna försökt klura ut nya frågor vid de otaliga presskonferenserna och tidningarna gödslat med intetsägande enkäter om att verklighetens folk börjat tröttna på det politiskt låsta läget, har fokus flyttats till femprocentpartiet Liberalerna.

Ett val är trots allt en kamp om makten – någon måste styra, någon måste förlora och gå i opposition.

Det där med att vara vuxen i rummet anspelar på att ta ansvar och uttrycka sig korrekt. Kanske hade situationen varit annorlunda om inte alla partiledare varit så snabba med att korka upp champagnen. Ett val är trots allt en kamp om makten – någon måste styra, någon måste förlora och gå i opposition.

Läs mer: Det är SD de liberala partierna säger nej till

Nu har vi hamnat i ett läge där de flesta vill styra, frågan är bara med vem. SD är det enda parti som med glädje intar vågmästarrollen: fria från ansvar när obekväma politiska beslut måste fattas, fria att stödja den som för stunden faller partiet på läppen ... frifräsare.

Liberalernas ödesvecka inleddes redan på söndagen då partistyrelsen samlades. Inga beslut fattades och partiledaren Jan Björklund smet ut bakvägen. Vem ska de stödja, Stefan Löfven (S) eller Ulf Kristersson (M)? Med den senare kommer SD på köpet. Och det är där den ideologiska stenen skaver i skon.

Det kan man förstås tycka är märkligt, att ett liberalt parti behöver göra sådana överväganden, huruvida man ska ge ett nationalistiskt och främlingsfientligt parti inflytande över svensk politik. Eller inte.

Läs också: Folkförrädare? Är det nivån på det demokratiska samtalet nu?

Konflikten påstås vara djup. Statistik redovisas oupphörligen om hur många procent som ser sig som höger respektive vänster inom Liberalerna.

Högerfalangen höjer ett varningens finger till Jan Björklund: Stödjer du Löfven riskerar du väljarflykt. Sockrar Stefan Löfven erbjudandet och erbjuder ministerpost... tja, vi vet alla vad som händer med små partier som bildar regering med S.

Men man kan också lära av Vänsterpartiet som har en framgångsrik mandatperiod bakom sig. Det går att stå utanför regeringen men förhandla om budgetfrågor. Allianspartierna skulle också kunna reflektera: Var det så smart att stänga dörren till S-MP-regeringen och förpassa den i armarna på Jonas Sjöstedt? Ur ett sakpolitiskt perspektiv alltså?

För Jan Björklund sägs hela hans partiledarskap stå på spel. För oss andra handlar det om att Liberalerna måste stå fast vid sitt löfte; att hålla SD utanför allt inflytande över svensk politik.

Läs också: Fäll inga liberala tårar över en sprucken Allians

Eller kanske: Sprickan går inte att laga, bekänn färg i riksdagen