Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sjölund: När friheten att tycka reduceras till rätten att bli förbannad

Artikel 3 av 6
Friheten
Visa alla artiklar

Annons

När vi lite vilset försöker sondera i jakten på svenska värderingar så brukar yttrande- och åsiktsfriheten lyftas fram som något specifikt svenskt. Vi är med rätta stolta över våra grundlagsskyddade friheter som varit själva förutsättningen för en stark liberal demokrati.

Pressfriheten, mötesfriheten, meddelarskyddet, yttrandefriheten, offentlighetsprincipen, public service – allt hänger ihop för att medborgarna ska kunna hålla sig informerade och åtnjuta sina demokratiska rättigheter. Och bli medvetna om sina skyldigheter.

Motsatsen är censur och den kan bara utövas av en stat. Som en påminnelse då begreppet felaktigt används när insändare inte publiceras eller när en olämplig kommentar raderas.

Så specifikt svensk är knappast yttrandefriheten utan snarare ett mått på hur demokratisk en stat är. Men vi finns alltid med i topp när friheterna listas.

När sociala medier gjorde sitt intåg i varje medborgares mobiltelefon stod en yttrandefrihetsrevolution för dörren. Hinder i form av restriktiva redaktörer trängdes undan, åsiktsfriheten var inte bara till för proffstyckare och besuttna – äntligen kunde vem som helst skriva och säga vad som helst. Nästan. Vi har fortfarande en lagstiftning som reglerar förtal och hets mot folkgrupp.

Förvånande är det då att den viktigaste av våra friheter mest verkar ge utlopp för en hel nations samlade ilska. Inget ämne är för litet, ingen händelse för perifer, för att inte nätmobben ska väva ett spindelnät av indignation och upprördhet över hela landet.

Ett exempel. En förskola i Motala bestämmer sig för att skippa luciatåget i år. Av fler anledningar. En av dem som anges är att föräldrar som inte har råd att köpa luciatågsutstyrsel varje år, ska slippa genansen. Kvällstidningarna skriver, krönikörer försvarar beslutet och Facebook går bananas. För att inte tala om rasistiska slasksajter som genast anar en islamistisk alternativt judisk konspiration.

Varför sitter människor i Ystad och Kiruna och känner sig förolämpade av att förskolebarn i Motala inte ska ha ett traditionellt luciafirande?

För blodtryckets skull borde man fundera på om den där åsiktsfriheten också kan innebära att man inte behöver ha en åsikt. Om allt.

En fungerande yttrandefrihet kräver dock fria medier. Mediepolitiken engagerar inte gemene man. Däremot finns det partier i Sveriges riksdag som vill inskränka den fria pressen. Attacken kommer lämpligt när pressen ändå dras med finansieringsproblem och enskilda journalister hotas till tystnad.

För hur konstruktiv är den, den oresonliga ilskan? Vi lägger ett förbannat år bakom oss.

"Vi diskuterar jämställdhet och vi övar väldigt mycket på att vara källkritiska." En gymnasist berättar för mig om engagerande samhällskunskapslektioner. Det är sällan den yngre generationen som piskar upp stämningen.

Suzanne Brøgger, dansk författare och feministisk ikon, gav en intervju i Dagens Nyheter i november: "Min samlade erfarenhet är att världen hålls uppe av människors vänlighet. Och jag är glad att så många unga människor överallt i världen verkar förstå det och engagera sig."

Så är det förstås. För hur konstruktiv är den, den oresonliga ilskan? Vi lägger ett förbannat år bakom oss.