Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ska jag vara tacksam för orättvisan?

Annons

Så rullade tåg 564 från Stockholm in på Sundsvalls tågstation och jag möts av slaskiga gator och en grå himmel som liknar den jag just lämnat. Men lagom till jul hinner det frysa på rejält, slasket blir till is, det blåser kyliga vindar och så kommer det vita guldet i kolossala flingor. Det är vackert som bara Norrland kan vara. Och det blir kallt, riktigt kallt. Och naiv som bara stockholmare är, trippar jag runt i min tunna jacka och sneakers dan före dopparedan för att införskaffa det sista materiella inför självaste aftonen. Jag ska precis knalla in på systemet för att tjacka en Petit Chablis till juldagens stökigheter när jag knockas av en verklighetens käftsmäll. Jag sätter mig på huk och mina gröna möter bruna ödmjuka. Jag tar det magra ansiktet i mina händer och det dåliga samvetet i mig ger en symbolisk peng men jag kan inte sluta tänka på det. Och med ens känns julen inte så god längre.

Julen påminner mig, och många med mig, om vikten av att vara tacksam men plötsligt känner jag att tacksamheten kan kvitta. Men jag är tacksam, verkligen, så förbannat tacksam, för allt jag har, för att min familj är frisk, för att vi får vara tillsammans, för att vi har förmånen att ge varandra kärleksgåvor. Men kanske framför allt för att jag hade turen att födas i rätt land så att jag slipper sitta på en bit kartong, på marken, utanför Systembolaget och panikvagga fram och tillbaka i tio minusgrader. Och jag undrar, ska jag vara tacksam för att världen är orättvis?

Jag tänker på när jag var liten och den där gången jag förfrös kinderna. De var liksom alldeles blå-vit-röda och pirrande och jag grät varma tårar för det gjorde ont. En kortare stund ute i kylan förfrös mina kinder och jag kan bara föreställa mig hur en längre stund påverkar en. Och jag vet att ni vet, hur kall en svensk vinter kan vara och är. Kylan är som våldtagande och söker sig till alla små springor som vittnar om naken hud. Den biter i skinnet och gror en slags stegrande panik. Och de kanske inte är våra egna och de kanske är organiserade, kanske blir de utnyttjade och kanske ljuger de om att de har sjuka barn i hopp om att du ska ha större medlidande, kanske knarkar, super och stjäl de. Eller så gör de inte det men det kvittar. För de sitter där, och ingen människa som går på denna jord ska tro att den har rätten att blunda för de sitter på marken och förfryser sina förbannade kroppar.

Föreställ dig att du har en stor tårta, i ett stort sällskap. Alla är hungriga och vill ha en bit men bara du får äta. Vill du äta den då? Och skulle den smaka lika gott om du visste att andra fick gå hungriga? Nej, först när kalla kroppar med varma själar blir skonade från dessa vidriga livsöden – då är det en god jul.

Deniz Fryksell

Tycker att höjden av orättvisa är att vissa har underskott för att andra ska få ha överflöd.