Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ska man behöva fostra föräldrar till att fostra sina barn?

Annons

Det här med barnuppfostran är ju ett ämne som tenderar att väcka en del känslor, och allra helst när någon utan barn yttrar sig i ämnet men nu är det som såhär: att jag är så förbannat trött på en viss typ av föräldrar och jag känner att den här typen behöver en verbal blatte-keff i bakhuvudet för att förhoppningsvis vakna upp ur sin frånvaro.

Först och främst vill jag börja med att berätta att jag jobbar mitt ”nio-till-fem” i en av Stockholms största gallerior och dit tenderar föräldrar att släpa sina barn, allra helst på helgerna när barnen inte har skola eller dagis men ändå behöver göra sig av med överskottsenergi. Främst gillar de att skrika, barnen alltså, så högt de bara kan och gärna i kombination med ett gnälligt grinande, ni vet sådär som barn låter när de är trötta och/eller vill ha uppmärksamhet, inte sådant typ av grin som är ett ledset gråt, nej, jag menar gnäll. Och uppriktigt sagt så förstår jag dem, för ibland känner till och med jag för att ligga på golvet och gnällgrina när jag måste vara i en kolossal galleria med massvis med människor, i flera timmar. Och då ska ni ha i åtanke att jag 1, är vuxen och 2, får betalt för att vara där.

Men bortsett från skrik och gnäll och grin är de ju ofta helt djävla vilda också, så som barn kan vara, med eller utan en god uppfostran, men snälla, kära, rara föräldrar, när era barn är helt förvildade - tillrättavisa dem! Jag är varken sugen på en huvudvärk eller tillfällig tinnitus, om ditt barn skriker - prata med barnet, ifrågasätt, lugna, gör allt i din makt som förälder att fostra ditt barn till en acceptabel individ och skona din omgivning. Det är ditt jobb som förälder att fostra ditt barn, det ingår liksom i hela processen av att göra barn, föda barn, ha barn.

Och som ett litet livsfarligt mellanstick kan jag också slänga in att jag inte kan räkna på mina alla fingrar och tår hur många gånger jag ser era ungar leka i rulltrappan. Antingen helt obevakade eller under någon halvhjärtad uppsyn. Här kommer lite viktig information till alla föräldrar: rulltrappor är hårda, djävligt hårda. Ditt barn är mjukt. Fatta det! Risken är inte kolossal men fråga dig själv, skulle du förlåta dig själv om något hände? Eller varför inte fråga någon av föräldrarna till de cirka 70 barn som per år som dör i olyckor. Ha uppsyn!

Och jag är bombsäker på att det finns en halv miljon bortförklaringar, som att vissa barn är särskilt vilda till exempel och ja, jag köper det argumentet MEN jag träffar kunder som har sju-åtta ungar, varav alla är tillräckligt väluppfostrade för att inte smeta chipsflott överallt, riva stället och kissa på golvet. (Ja, ja och ja, samtliga riktiga händelser). Och så finns det de, vars unge (antal: 1) är fullkomligt hejdlös och i samtliga fall har ungen en förälder som är tillfälligt döv och helt frånvarande sitt barn. Det slår nämligen aldrig fel.

Jag kan inte låta bli att undra, ska man behöva fostra föräldrar, till att fostra sina barn?

■■ Läser du ofta nyheter i din mobiltelefon? Ladda ner Sundsvall Tidnings nya app här, till Iphone eller till Android!

Deniz Fryksell

Tycker att barn är som vita blad, där vissa målar fult, andra inte alls, men en del målar konst.

d.fryksell@gmail.com