Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ska vi tro honom den här gången?

Annons

Det går inte att bli av med Thomas Quick. När han dömdes för mordet på Johan Asplund 2001 svor jag för mig själv att aldrig mer skriva en rad om honom, eller de bestialiska gärningar han sade sig ha utfört. Allt utredningsmaterial jag samlat om honom stoppade jag ner i en flyttkartong. Nu har han tvingat mig att dra fram den från förrådet och öppna den igen.

Det känns inte bra. Jag har en obehaglig känsla av att vi inte kommer att få några tydliga svar den här gången heller.

Som en verklighetens Gollum trädde han fram ur ett historiskt mörker och erkände mord efter mord. Barn efter barn, män, kvinnor. Många av dem försvunna och aldrig återfunna – som Johan och Olle.

Efter att ha läst tusentals sidor med förhör av Thomas Quick vet jag två saker. Han är allvarligt psykiskt sjuk, och hans berättelser förändras hela tiden. Han säger sig ha mördat sina offer på flera olika sätt, dumpat dem på olika platser, eller haft olika medgärningsmän som aldrig kunnat åtalas.

Först efter mycket stor möda har utredarna fått fram detaljer, eller fragment av detaljer, som kan jämföras med fynd i verkligheten. I åtta fall har de räckt till fällande dom.

Det hade sannolikt varit helt omöjligt utan Thomas Quicks formella erkännanden – och utan rättspsykiatriker som övertygat domstolarna att Quicks motsägelser och felaktigheter är rimliga mot bakgrund av hans sjukdom.

Nu verkar det som att Thomas Quick vill ta tillbaka sina erkännanden. Vad finns då kvar? Med vilken tillförlitlighet kan rättsväsendet påstå sig veta vad som hände med Olle och Johan? Och vad ska hända juridiskt? Ingen hovrätt har prövat målen, men Justitiekanslern har uttalat att domarna är välgrundade. Utsikten att Thomas Quick ska få resning synes minimala – för hur ska han kunna leverera nya omständigheter som visar att domarna är felaktiga?

Jag känner stor respekt för SVT:s reporter Hannes Råstam. Jag vet hur oerhört svårt och kraftödande det är att försöka hitta något runt Thomas Quicks gärningar som känns som objektiv sanning.

Dessvärre tror jag inte att Quick kommer att ge oss några tydliga besked den här gången heller. Jag fruktar att han som vanligt kommer att leverera en berättelse som lämnar fältet fritt för ett stort antal olika tolkningar.

Ska vi tro honom den här gången, eller nästa gång han säger något?