Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Skickligt och känslosamt – men trummorna saknas

Billie Holiday-afton på Piren

Med: Jennifer Hawkins – sång, Cristina Viksten – sång, Gösta Svensson – piano, Gunnar Viksten – bas.

Var: Piren, Alnö den 12 juli.

Betyg: PPP

Vädergudarna, vilka dom nu är, bad Kerstin Holmgren om ursäkt för söndagsnattens oväder över Alnö, och skickade en strålande måndag med fågelsång och blå himmel och 27 grader varmt – för att inte förstöra statistiken.

Pirenbesökarna kan dessutom alldeles gratis beskåda den vackra utsikten över Sundsvallsfjärden – om man inte har för bråttom in i konsertlokalen för att lyssna till god jazz och äta en superb måltid.

I måndags fick vi lyssna till två sångerskor med Billie Holiday-repertoar. Ja, egentligen hade de plockat fram de allra mest förekommande godbitarna i den amerikanska sångboken, och det är ju inget fel med det. Det märkliga i sammanhanget var att man i de flesta låtarna sjöng duett tvåstämt, som i It don’t mean a thing if it ain’t got that swing – ett berömt Ellington-nummer med text av Ella Fitzgerald. Ni kan gå in på YouTube och lyssna till originalet. Andra nummer med växelsång och två stämmor var The man I love och Fats Wallers gamla Ain’t Misbehavin’.

Jennifer Hawkins är född i USA men flyttade tidigt till Sverige. I dag bor hon, likt de flesta i den här ensemblen, i Hudiksvall. På sin cv har hon, förutom sina sångliga meriter, ett 40-tal punkter som imponerar – lärarjobb i många skolor, konstnärligt arbete och körjobb i Glada Hudik-ensemblen för att ta några exempel. På Piren fick vi njuta av hennes solosång i nummer som Please dont talk abot me when I’m gone. Ett extra känslosamt numme var Loverman. Cristina Viksten sysslar i vardagslag med grafisk design och teknikillustration. Hennes röst var något djupare än Jennifers, och lämpade sig särskilt bra i ballader som How long has this been going on. Det nummer jag minns mest var There is no greater love, där hon också utnyttjade sin rytmiska begåvning. Anmärkningsvärt var också att ingen av sångerskorna behövde ta i och skrika, något som är alltför vanligt i dagsläget – en ovana från popmusikens estrader.

Gösta Svensson är en skicklig komppianist och en habil solist i den swingstil han verkligen behärskar, men i måndags satt jag hela tiden och saknade en trummis. Det är ju trummorna som är ursprunget i jazzmusiken. Trumslagaren är den pådrivande faktorn i all musik – i klassisk som i jazz och pop. Nu skötte sig Gösta och hans basist Gunnar Viksten med den äran, men man saknade de accentueringar och inprickningar som en skicklig trummis kan åstadkomma. Det skall bli mycket intressant att höra vad nästa grupp på Piren den 19 juli kan åstadkomma. Ulf Johansson Werre Trio spelar också utan trummor, men jag misstänker att Andreas Petterssons gitarr kommer att låta som både piano och trummor.