Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Skolutveckling - en nödvändighetsvara inom skolan

Replik till Malin Heimer, söndagen den 7 december

Annons

Malin Heimer skrev häromdagen på ST debatt om skolutvecklingens betydelse för kvaliteten i den svenska skolan. Jag håller med henne till stora delar, men gör en annan analys av skolans situation. Enligt henne behöver aktörer utanför skolan ta en mer aktiv del i skolans framtid. Jag tycker mig kunna notera att företag och andra externa aktörer tagit för sig ordentligt i jämförelse och ser behovet av att utveckla framtidens skola, i bjärt kontrast till vad som sker innanför verksamhetens egna väggar. Problemet, tycker jag, är inte bristen på idéer hos förvaltning eller enskilda, utan sättet på vilket skolutvecklingen hanteras som grupp av de som ska bära upp och föra skolan mot nya mål.

Skolutveckling är tyvärr något som alltför många verksamma lärare tycker är onödigt, teoretiserat, rentav motbjudande därför att det kräver ett engagemang som inte finns och ett förhållningssätt som tar sin utgångspunkt i elevens bästa, inte det bästa för läraren. Låt mig få föra ett allvarligt resonemang!

Under 1960-talet hände något i skoldebatten. Något förenklat kan man kanske säga att skolan kom att bli den tredje produktionsfaktorn i samhället. Det innebar att vid sidan av kapital och arbetskraft, hade marknaden numer även att ta hänsyn till människors utbildningsnivå. Olof Palme refererade ofta till denna faktor som den tekniska framstegsfaktorn, med vilken han ville definiera att utbildning hörde framtiden till. Däri låg nyckeln till den växande välfärden.

Jag tycker att det är hög tid att omdefiniera denna produktionsfaktor. Nu handlar det inte längre om tekniska landvinningar som skolan behöver behärska för att klara kraven ett industriellt samhälle har ställt på sin samtid, utan vi som är verksamma behöver ta makten över vår fysiska och mentala hälsa och vårt sätt att se på yrkeslivet för att möta kraven i det postindustriella samhället. Att ge våra elever redskap att kunna utveckla sig som människa för att bygga sin utbildningsprofil, är idag långt viktigare än att lära dem hur man löser en andragradsekvation för att spetsa till det. Däri ligger nyckeln till att mota det växande utanförskapet och få in ungdomar på arbetsmarknaden.

Där är skolutvecklingen central, menar jag. I princip all tillgänglig skolforskning pekar idag i riktning mot vikten av att arbeta i tillsammans med andra därför att det är så samhället och det yrkesverksamma livet kommer att se ut. Den egna möjligheten att utforma sin livssituation är grunden för den samhällsförändring vi ser idag och den behöver skolan bli klart bättre på att möta och hantera. Det är inte en fråga om att vi inte ser behoven, utan väljer att bortse ifrån dem. Det är ett förhållningssätt som kan stå oss dyrt.

Det finns en nyans i de kommunala samtalen om skolan ibland, att det är synd om oss eftersom konkurrensen gentemot friskolorna är så hård och sker på orättvisa grunder. Det är grundlösa påståenden i detta sammanhang, tycker jag. Istället tror jag att en del av friskolorna (knappast alla) har tagit skolutvecklingen på allvar och anammat ett nytt synsätt där den kommunala skolan blir svaret skyldig i debatten.

Skolutveckling är jobbigt och oavlönat, men ger ett mervärde på sikt. Vi bidrar till ett samhälle där fler mår bättre och många vill utvecklas. I vilken utsträckning bedriver vi skolutveckling i Sundsvalls kommun egentligen?

Erik Fällmer

Individuella programmet

Sundsvalls gymnasium

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel