Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Skräckmästaren John Ajvide om sin egen inre fruktan

John Ajvide Lindqvist gläntar på dörren till sitt eget, mörka inre.

Annons

Allt rör på sig även när ingenting märks. Allt är i rörelse. Även den krävande och påträngande ledan, det svarta hålet av apati, står inte helt still. Men här möter oss en annan sorts föränderlighet. Den saknar sin vanliga fasthet, den orubblighet som alla oreflekterat tycks ta för given då de surmulna och utsjasade hasar sig iväg till arbetet eller ger sig ut på ensliga vandringar genom Stockholm som redan ändrat skepnad sedan mörkret föll.

Verkligheten är – eller har oväntat blivit – obeständig och därmed också opålitlig, som om den befann sig i ett ständigt sakta glidande, evigt föränderligt tillstånd – ingen vet vart, ingen vet varför. Ingen har någon förklaring. Och han själv befinner sig i just den åldern då den ansvarslöse tonåringen, dessa de sista resterna av ett svunnet tillstånd, ska skapa sig sin roll som vuxen. Han ska bli en annan, lämna uppväxten bakom sig. Så även han, nitton år snart på sitt tjugonde, rör sig i en föränderlighet som inte går att hejda. Kropp och sinnen revolterar. Hela hans personlighet förändras, och börjar ta sig oväntade uttryck. Han är desorienterad. Vilsenheten är så välbekant att han knappt tänker på den. Men John Lindqvist saknar den givna bäring som skulle förmå att hålla honom fast och säkert förankrad i tillvaro omkring honom.

När Johan Lindqvist sedan – året är 1985 – flyttar in i en ruggig gammal lägenhet, egentligen bara ett halvruttet hål i väggen, på Luntmakargatan 14 innegård blir förändringarna avsevärt större, mer avgörande och djupgående. Frågan är om han vill förändras. Sker det med hans goda vilja eller drabbas han av yttre påtryckningar som han inte äger kraft att stå emot? Jag tror inte han ens själv vet svaret. Men han släpper taget och låter sig svepas med i en ström starkare än den egna viljan. Han dras in av vad det nu är för märkligheter som sker inne i det gemensamma duschrummet i källaren. Länge har han undrat. Nu kommer han inom kort att få veta.

John försöker att försörja sig som trollkarl. Mest står han på gator och torg och tvingas förlita sig på människors generositet. Det går inte direkt bra. En ohöljd egoism och frånstötande girighet har börjat härska och bli det samhällets nya stora och grymma religion – här blir samtidskritiken svidande hos John Ajvide Lindqvist. I ren desperation börjar han gå runt till olika lätt småsjabbiga restauranger och erbjuder sig att uppträda. Det går trögt. Till slut säger en italiensk restaurangägare äntligen ja. John får en svävande sorts anställning på krogen Mona Lisa. Det är dåligt betalt, men han hoppas att dricksen ska rädda hans ekonomi. Annars ägnar han sig åt avancerad snattning. Det hade inte varit möjligt att överleva på något annat sätt. Snart dras han in i grövre brottslighet av en polare som är skinnskalle. Inbrott läggs till listan över hans aktiviteter utanför lagen.

Sådan är den yttre ramen i John Ajvide Lindqvists nya bok ”Rörelsen. Den andra platsen”. Han har, om och om igen, kallats den svenska litteraturens skräckmästare. Och jag vore då den siste att försök ta ifrån honom det välförtjänta erkännandet av hans utomordentliga skicklighet att skapa skräckladdade skildringar. Men John Ajvide Lindqvist är som författare så utomordentligt mycket större och litterärt mer betydande. Han är en stilmedveten författare. Och styrkan i hans böcker, det sug som många kanske tror kommer från partierna med skräckinslag, bygger i stället på hans långt drivna realism – en realism som direkt för tankarna till de stora svenska arbetarförfattarna. Varje detalj har han studerat, varje hanverkares, yrkesfiskares eller arbetares verktyg och handgrepp återger han med en imponerande exakthet.

Det är just genom att i varje skeende benhårt hålla fast vid denna livskraftiga litterära realism som John Ajvide Lindqvists böcker får sin kraftfulla, angelägna och stilsäkra ton. Realismen förändras heller inte när han skriver om vad som uppfattas som onaturliga skeenden, skräckartade upplevelser bortom vår normala fattningsförmåga. Denna tydlighet förblir bärande, avgörande för händelseförloppet.

Den omskakande skräck han med skicklig precision skriver fram är vid tillfällen då berättelsen kräver det. Han ser hur en händelse i vardagen måste ges en annan dimension, händelser som måste ges starka understrukna streck så att de tränger fram och blir absolut tydliga. Det är aldrig tvärtom, han underordnar inte sitt berättande efter momenten av skräck. Dessa förfaller inte till självändamål. Därur stammar John Ajvide Lindqvists drabbande styrka som författare. Han tillhör också sin generations i särklass förnämsta romanförfattare. Inte minst i den ytterst övertygande romanen ”Människohamn” som nog är den av hans romaner som jag sätter högst. I den förra delen, ”Himmelstrand. Den första platsen”, förblev en hel del oklart. Med den nya och fristående andra delen faller många av enskildheterna på rätt plats: i fokus står förändringen och dess natur och ursprung.

"Rörelsen” har en stark självbiografisk klangbotten; författaren försöker finna en väg mellan det liv han levde på ytan och de starka svårbegripliga krafter som rörde sig inom honom – vad som skedde under ytan och som ingen i hans närhet kunde se, än mindre förstå. Det är tveklöst också ett försök från Ajvide Lindqvist att inför sig själv undersöka och därmed klargöra vad som en gång hemsökte honom.

Två svåra och skrämmande episoder utgör de två trådar som löper och tvinnar sig igenom romanen.

Den första inträffade när han var barn. Den andra utspelar sig i romanens nutid, sent sjuttiotal. Det är nu han på allvar börjar skriva, även om han sedan flera år skriver dagbok. Orden blir ett sätt att hantera det ohanterbara. Samtidigt en sorts flykt, men också en alltmer framkomlig väg som förhoppningsvis för fram till en förståelse av dessa förtvivlade försök att fånga det som fortsätter att gäcka hans förstånd och minne. Han måste finna sanningen, det innersta som döljer sig bakom alla lager. Sätta namn på det främmande som kan styra människan. Och jag är övertygad om att den som är på jakt efter dessa de dolda innebörderna är John Ajvide Lindqvist själv.

Han skriver: ”Det var det jag inte visste, det var det som skrämde mig och det är det jag fortfarande ägnar mitt liv åt att undersöka. Vad det är som tränger in och vad det gör med oss.”