Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skrivardebut med 94 år i bagaget

Länge sedan och alldeles nyss ligger nära varandra i ett människoliv. En arbetskamrat från Lars Ödmarks tid på Sundsvalls Tidning ringde i höstas och undrade om Lars ville läsa några anteckningar han gjort.
Typograf Elof Persson tyckte att hans tillkomst, barndom och liv borde fästas på papper. Kanske kan det bli en bok? Kanske Ödmark kunde läsa det han skrivit och avgöra om det hade något värde?
Anteckningarna visade sig bestå av tjugotvå kapitel, i huvudsak skrivna med vänster långfinger och med en kugges radavstånd. Typograf Elof Perssons skrivardebut. Han fyller 94 i november.
Om berättelsen har något värde? Bara gissa.

Annons

Ute i Europa hade första världskriget börjat. Här hemma hade Elofs pappa Konrad arbetat som mjölnare i Norrlindsjö på föräldrarnas kvarn, i Parteboda och på Bergsjö kvarn.

I Matfors håller man på att bygga en stor fabrik för massa och papper och här söker han arbete och får det. Han hyr in sig hos I P Larsson i Bällsta.

På fritiden fanns det med dagens mått mätt inte mycket att ta sig för. Någon gång kunde man gå på bio, se en teaterpjäs eller en kabaré. Svenska Frälsningsarmen bjöd på sång och strängmusik i sin stora lokal och ibland konserterade hornmusikkåren.

Sommartid gjorde man utflykter med pråm som drogs av en ångbåt. Turen gick från Lörstrand till Sörfors herrgårdspark där hornmusiken ljöd över vattnet.

Konrad åkte med och ombord träffade han en ung flicka som är med i kåren. Hon heter Ester Persson och de två fattar tycke för varandra. Efter julen reser de tillsammans till Bergsjö där hans syster Anna Derong bor tillsammans med sin man.

På kvällen blir det fest och Konrad som är svag för sprit blir närgången mot Ester som förmodligen motvilligt blir av med sin oskuld under natten.

Ester arbetar på Sundbergs mejeri och Konrad på bruket. Han luktar allt oftare sprit, något som Ester inte tycker om och de träffas alltmer sällan. Inom sig bär hon en stor oro som så småningom visar sig vara befogad: hon är med barn.

Konrad reagerar på ett märkligt sätt. Han friar genast till en annan flicka i Bällstamon, Ida Olsson, och de bestämmer sig för att gifta sig.

"Då skall jag säga att Ester blev ledsen", skriver Elof.

"Men hon kunde inte fly orten förrän hon fött barnet. När pojken var född måste hon stanna för att amma honom en tid innan hon fick lämna honom till sin mamma, Anna Märta Persson och flytta ensam till Stockholm".

Ester har anmält sonens födelse till prästen i Tuna församling. Pojken döps till Elof Konrad, son till mjölnaren Konrad Bergström och han får efternamnet Persson. När han blivit två och ett halvt hämtas han från mormodern till sin biologiska pappa och styvmor Ida.

Det skulle dröja långt upp i vuxen ålder innan Elof fick träffa sin rätta mamma, som efter att ha haft anställning på Serafimerlasarettet i Stockholm flyttat till Helsingborg och bildat egen familj. Vid ett tillfälle hälsar hon på Elof och hans fru Inez på Rörgatan i Sundsvall och 1959 besöker de henne i Helsingborg då familjen köpt sin första bil, en Austin A 40 för 1100 kronor på Fröberg & Sjöberg.

Kontrasterna mellan då och nu är halsbrytande i Elofs berättelse. Minnesbilderna från barndomen bär prägel av ett norrländskt och Astrid Lindgrenskt Lönneberga med intensiva upplevelser av sådant som kändes positivt i tillvaron med enkla lekar och små anspråk, men också med stunder av stort allvar.

Pappa Konrad är en orolig själ och han hoppar mellan tillfällighetsjobben. Pengar är en bristvara, konkursen hotar och Ida gråter. Hustru och barn får ta sitt ansvar för att dra till huset. Fortfarande lever bondesamhället och mamma Ida arbetar som bopiga på Djupdalens fäbodar vid vägen mellan Norrhassel och Vigge. Elof njuter av det spännande livet på fäboden, särskilt då pappa kommer på besök och de två kan smyga längs öringsbäcken med maskburk och spön.

När mörkret kommer, kommer också elektriciteten till byn och en tekniskt sinnad bekant bygger en en radio med högtalartratt där Elof kan lyssna till farbror Sven och Efraim Alexander.

Familjen har tvingats flytta och till det gamla hemmet kom det herrar med skärmmössor som skulle mäta och värdera och sätta lappar på bohaget. Det är inte den första upplevelsen av det slaget som Elof får vara med om. Sista gången pappa Konrads trassliga affärer drabbar honom är han nygift, kommer hem från arbetet och hittar sin unga hustru gråtande på en kökspall som är det enda som finns kvar av bohaget. En långivare har förlorat tålamodet och utan lagens stöd tömt bostaden på allt, inklusive hela köksutrustningen. En katastrof för den unga familjen som får låna sig fram för att få kastruller att laga mat i och det allra nödvändigaste i möbelväg.

"Men allting löser sig, det gäller bara att vara lugn", skriver Elof i sin levnadshistoria.

I sammanhanget kan han i alla fall inte låta bli att vädra sin bitterhet över faderns oansvariga handlande.

1943 blir Elof anställd på Sundsvalls Tidning som typograf. Sin utbildning i yrket hade han fått på Högberga hönsgård. En unik utbildningsanstalt kan man tycka.

Fram till arbetet i hönsgården hade han prövat många yrken, huggit kastved med pappan, jobbat i kvarn, snickrat och byggt, slagit tegel och gått en Hermodskurs i teckning. Bland annat.

En driftig man i Bällsta, Ferdinand Persson, började som fotograf och ägnade sig vid sidan av åt hönsuppfödning i liten skala. Läsningen av en katalog med attiraljer för hönsuppfödning födde idén till en ny modell av äggkläckningsmaskin som skulle kunna tillverkas med hjälp av traktens lokala hantverkare. En prototyp kom till och visade sig fungera enligt förhoppningarna. Ferdinand var framsynt och såg affärsmöjligheterna öppna sig. Trycksaker och reklam skulle komma att behövas. Han köpte en komplett, begagnad tryckeriutrustning och Elof, som visat sig ha gott handlag, fick förfrågan om att få börja i tryckeriet.

Elof tackade ja, fick handboken Civiltryckarens ABC, och utbildade sig till typograf på egen hand.

Ferdinand Persson såg ytterligare möjligheter: det fanns gott om hönserier och alla behövde ett fullgott hönsfoder. Ferdinand hyrde in sig på Matfors kvarn, tog kontakt med grossister i Stockholm och köpte stora kvantiteter köttmjöl, benmjöl, havremjöl, majs, luzern, hömjöl, bungekalk och fiskleverolja. Majsen maldes till mjöl i kvarnen.

- Det smakade jättegott, minns Elof. Vi stoppade munnen full medan vi jobbade.

När han inte var sysselsatt vid sättningskasten gällde det att kasta hönsfoder. Allt blandandes för hand och skovlades fram och tillbaka på kvarngolvet tills Högbergafodret var perfekt och kunde packas i säckar av olika storlek. Hönsfodret sålde bra och de tre ton som blandandes per omgång fick en strykande åtgång.

Under tiden på Högberga träffade Elof den flicka som skulle bli hans hustru.

"Jag träffade Inez på dansen i Matfors Folkets Park", skriver han.

"Jag bjöd henne skjuts på min cykel och hon åkte med mig. Strax före Lunde ligger det en kulle efter vägen, en fin lövbeväxt plats. Där satt vi halva natten och berättade för varandra om våra upplevelser, vad vi önskade, älskade och tyckte om."

Det är under åren på Högberga som den unga familjen får uppleva både den stora lyckan och de stora problemen. Deras första barn, dottern Clary, föds och hela deras bohag tas ifrån dem som berättats tidigare. "Det löser sig alltid" skriver Elof och tesen den enes död, den andres bröd visar sig stämma. Snickaren som arbetat åt Ferdinand Persson dör plötsligt och hans lägenhet blir ledig, lagom för att Elof med familj skall kunna flytta in. Lägenheten ligger granne med verkstaden och Elof får använda den för att snickra nya möbler. De köper en fjädermadrass på Röhmans till den nya sängen. Den passade precis, konstaterar Elof belåtet.

Elof arbetade som typograf på Sundsvalls Tidning fram till sin pensionering 1979.

Själv arbetade jag på tidningen som journalist sedan 1961, främst som redigerare och nattredaktör. Det innebar att vi ofta arbetade tillsammans, han på sin sida av den plåtklädda ombrytarbänken och jag på den andra. Han i blått skyddsförkläde och jag i vit skjorta och slips, den dummaste klädsel man kunde ha i ett gammaldags blysätteri med trycksvärta överallt. Speciellt på skjortan.

Jag upplevde Elof som en stillsam person med sinne för humor. Knappast lättjäktad. Under nätternas gång lärde man känna varandra ganska bra. Att han var händig med fingrarna, uppfinningsrik och musikalisk det visste jag.

Musikaliteten gav han ett oväntat prov på en valnatt. På den tiden förekom de lokala politikerna i tidningslokalerna på natten för att följa valutgången. Det här valet gick inte bra för folkpartiet som tidningen stödde. Att det inte gick bra är ett understatement, det gick katastrofalt illa och de lokalpolitiska ansiktena liknade alltmer fiollådor. Det luktade gravöl. Då hördes plötsligt sprittande dragspelstoner från civiltryckeriet. Det var Elof Persson som spelade. Internationalen. Tills tillskyndande personer löpte dit för att be honom byta repertoar.

Att han snickrade hemma i verkstaden bekräftades då han dök upp minus ett finger som försvunnit i bandsågen, en blessyr som inte stoppade hans fiolspel.

I den eventuella boken berättar han om en episod som skulle kunnat ha medfört ett mer permanent stopp för musikutövandet. I sin ungoms klåfingriga vår greps han av intresse för ett exemplar av Mellpa-klyven, en bastant apparat med två bilor som klöv de vresigaste vedträn. Undersökningen slutade i smärta. Elof råkade använda handen i stället för ett vedträ; apparaten högg och Elof satt ohjälpligt fast. Länge dessutom, innan någon förbipasserande upptäckte hans belägenhet.

- Dom fick karva sönder klyven för att få loss handen, berättar Elof. När doktorn skulle operera satte dom ett skynke för att jag inte skulle titta. Dom trodde att jag skulle svimma annars. Märkligt nog läkte handen och blev fullt brukbar igen.

Nu bor Elof på äldreboendet i Nacksta. Lägenheten är välinredd, nästan alla möbler har han snickrat själv, till och med golvuren och klockan i köket. Vi dricker kaffe vid hans präktiga köksbord, specialgjort med en utdragslåda där Inez förvarade sina saker. De ligger fortfarande kvar.

När sommaren var som vackrast, på midsommardagen 2004, dog Inez hastigt. Elof bodde ensam kvar i villan på Söderåsen fram till november 2007.

- Men jag saknar varken huset eller min verkstad, säger han eftertänksamt. Jag är glad för det som varit och har alltid funnit mig tillrätta när livet har förändrats.

När jag är på väg att gå ser jag att det sitter ett halvskrivet ark i skrivmaskinen.

- Du får inte tjuvläsa, säger han.

Skriver han månne på en roman? Eller en deckare?