Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

50 år efter studenten

Året var 1955. Tre unga tjejer lämnade läroverket i Sundsvall. Det moderna Sverige växte fram och allt var möjligt. Nu har de träffats igen; Ulla Wallerstedt-Molén, som blev kvar i Sundsvall, Ingrid Philipps, som bor på ett gods i Wales och Gita Sellmann, som har sitt hjärta i Marrakech.

Annons
Det kan räcka med ett 25-årsjubileum för att det ska vara svårt att känna igen gamla klasskamrater. Här handlar det om 50 år.
Men vi kände igen varandra, efter ett tag. Jag tror att livet har farit fram väl med oss, säger Ulla Wallerstedt-Molén.
Sättet att prata och att vara finns allt jämt kvar och dragen känns igen.
Däremot var det svårt att hitta alla inför träffen. Några är borta för alltid och alla kunde inte komma. Men 26 av 40 studenter från 1955 kom, och de gjorde Sundsvall rejält under Valborg, med fotografering i Knausttrappan, middag på Stadshuset och rundvandringar på Mittuniversitetet och Hedbergska skolan, som var deras gamla läroverk.
Fantastiskt! Jag har inte varit i Sundsvall sedan 1964, då jag var här och sydde min bröllopsklänning, säger Ingrid Philipps.
Hon hade blivit kär i börsmäklaren Griffith Philipps, med eget gods i Wales.
Och jag var så orolig över vad min blivande svärfar skulle tycka när den ende sonen kom hem med en svenska.
Men svärfar blev bara glad, eftersom Ingrid helt och fullt uppfyllde det viktigaste kravet. Hon var inte engelska!
I Sundsvall växte hon upp med sina fyra bröder. Pappa Gert von Sydow var en framstående barnläkare och startade det första barnsjukhuset norr om Stockholm. Det låg nära det gamla sjukhuset i Sundsvall och ansågs vara mycket modernt för sin tid. Och mamma Marianne var hårt engagerad i Rädda barnen.
Efter studenten satsade Ingrid på språkstudier i Uppsala och Lund, och hennes farfars bror, Carl von Sydow (Max von Sydows pappa), ville så gärna att Ingrid skulle översätta böcker. Betagen av det engelska språket for hon till England för att föreläsa, översätta och undervisa. Betagen blev hon även av Griffiths vackra engelska.
En son och fyra döttrar har hon fått och hela sitt vuxna liv har hon ägnat åt familjen och välgörenhet. Det är stort i Wales och England.
Och jag var med och drog i gång Rädda barnen i vårt distrikt.
Där har hon arrangerat baler och middagar som har dragit in stora pengar.
Hon trivs väldigt bra i Wales, även om walesiskan inte sitter alldeles rätt i munnen och tankarna. Men hennes barn kan.
Tiden i Sundsvall är något hon bär med sig som en trygg och ljus period i livet. Och snön kommer hon alltid att längta efter. Varenda vinter.

Klasskamraten Gita Sellmann gifte sig aldrig.
Åh, hon var ju så begåvad. Hon var duktig på allt och kunde bli vad som helst! säger Ulla Wallerstedt-Molén.
Och hon har blivit nästan allt. Journalist, fotograf, danspedagog, reseledare, tolk, lärare....
Just nu håller hon på att flytta från sin sjurummare i Blå Tornet i Stockholm, till en mindre lägenhet i samma hus.
Ja, jag bor i samma hus som Strindberg bodde i.
Nu ska hon ta det stora språnget ner till Marocko. Till Marrakesch, och den förening som är hennes livsverk; Academia Arabesca. Där finns palatset med rum som hyrs ut till konstnärer, kulturarbetare och andra som vill fördjupa sina kunskaper i den arabiska kulturen.
Det är föreningen som äger palatset. Inte jag. För jag har aldrig tillhört de rika.
I stället har hon samlat på resor, upplevelser och möten med människor och kulturer. Hon har försörjt sig som tolk och reseledare, lärare och frilansare. Och det har gått.
Jag är något av en vildkvinna som fortfarande brinner.
Livet i Sundsvall ligger aldrig så långt borta.
Jag växte upp i Timrå och det finns saker som alltid kommer att följa mig och det är de stora vita snövidderna och stjärnhimlen.
Snart bär det i väg till öknen, vidderna och stjärnhimlen i Sahara. Det finns likheter med Timrås vita vidder, säger Gita. Och där i öknen ska hon grotta in sig i en oas och skriva om sitt liv. Om morfar och mamma som var fotografer och den trygghet som hon fick av dem, av tidsandan, skolan och det som var hemma.
Jag fick så mycket grundtrygghet att det har räckt hela livet. Utan den hade jag nog aldrig vågat resa och leva som jag har gjort.

Och Ulla Wallerstedt-Molén, som träffade sin Per-Richard redan under gymnasietiden och flyttade till Stockholm för att bli apotekare.
Det gick bra för henne och när erbjudande om jobb dök upp i Sundsvall tvekade de inte att flytta hem igen. Året var 1962. Per-Rickard blev vd för Handelskammaren och Ulla klättrade i hierarkin i apoteksvärlden. Innan hon gick i pension var hon direktör för samtliga apotek i Västernorrland.
En dotter fick de, och de bor i en villa på Wallerstedsgatan i Haga i Sundsvall mittemot farfar Leonard Wallerstedts pampiga hus.
För oss var det naturligt att flytta hem igen. Vi gillar Norrland, vintrarna och skidåkning och har det bra här.
Ett gott liv har hon haft.
Men det har alltid varit mycket arbete. Därför njuter jag något alldeles oerhört av min nya tillvaro som senior. Att få äga sin tid är rena lyxlivet, säger hon.
Och hon återkommer ständigt till hur priviligierade de var flickorna som tog studenten 1955.
När vi påbörjade våra akademiska studier visste vi att vi skulle få jobb efteråt. Det vet inte dagens unga.

Mer läsning

Annons