Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Doktorand som hittade sitt driv genom att hjälpa andra

/
  • Joakim och kusinen Sara vid disputationen i Uppsala – det sista steget på Joakims doktorandresa.

Som liten fick han se sin pappa sy ihop grannar hemma på köksbordet. Kanske blev det starten – då även han gav sig in i vården. Nu, efter drygt fyra års arbete, är Joakim Engström klar doktor i intensivvård.

Annons

Det har bara gått ett par månader sedan Joakim avslutade sitt jobb som doktorand i intensivvård med inriktning mot patientsäkerhet. Ändå törstar han redan efter mer kunskap och planerna för att fortsätta forska är spikade.

– När man väl har gett sig in i forskning så blir man nästan lite beroende. Kunskapstörsten är ständigt närvarande för mig, säger han.

Sedan 2007 har Joakim Engström från Sundsvall jobbat som specialistsjuksköterska i intensivvård på Centralintensiven vid Akademiska sjukhuset. Under tidens gång har han startat eget företag men också kommit i kontakt med en professor vid namn Anders Larsson som i sin tur ledde till en fråga om att vara med att jobba i ett projekt.

– Jag visste inte riktigt vad jag gett mig in på, men det kändes spännande. Det var genom det projektet som jag publicerade min första artikel.

Samarbetet med professorn Anders Larsson hade gått så pass bra att efter projektets slut fick Joakim en fråga han inte förväntat sig.

– Anders sa "vill du inte bli min doktorand?". Och jag sa ja, utan att ha en aning om vad det skulle innebära, men jag hade inga barn och mycket fritid, skrattar Joakim.

Men under tiden han doktorerade ändrades just det – med barn och fritid. För drygt två år sedan kom lille Hjalmar till världen.

– Det har funkat väldigt bra att vara pappaledig under den här perioden då jag har kunnat jobba lite ändå, mest för att det är kul.

Tjusningen med forskning är att det inte finns någon bortre gräns på hur mycket han kan och vill lära sig. Till hösten ska han undervisa, forska och fortsätta med sitt egna företag. Men planen är att även hinna ta det lugnt och andas.

– Jag har lagt ner fruktansvärt mycket jobb det sista året på doktoreringen. Så jag ska hinna ladda batterierna under sommaren och hösten som kommer.

Att han skulle hamna inom vården har inte alltid varit ett solklart val – även om han alltid haft en nära kontakt till vården genom hans pappa. Joakims pappa är i grunden intensivvårdsläkare och under hans uppväxt var det inte ovanligt att se sin far hjälpa folk på hemmaplan som gjort sig illa.

– Det har ju hänt att pappa har sytt ihop någon granne som fått ett vedträ i huvudet eller så, skrattar han och fortsätter:

– Så yrket har alltid legat mig nära och verkat spännande, men jag visste inte riktigt vad jag vill syssla med.

Den nära kontakten med sina föräldrar är något som han tackar mycket för i dag. De har varit stora förebilder och bidragit till hans största intressen, vård och teknik – vården från sin far och teknikintresset från sin mor.

Efter gymnasiet visste inte Joakim riktigt vad han ville och var på väg att börja en teknisk linje nere i Lund.

– Det var pappa som då väckte frågan om att bli sjuksköterska och stanna kvar i Sundsvall för att enkelt känna efter om det var det jag ville göra. Så jag började läsa här på mittuniversitetet, och glad är jag för det.

Både mamma och pappa har stöttat honom i alla lägen. Tragiskt nog gick hans mamma bort i cancer förra året.

– I mitt yrke på intensivvården har jag haft mycket kontakt med nära anhöriga som kämpat med sorg. Jag har alltid sagt att jag inte riktigt kan förstå hur det känns, och nu vet jag att jag hade rätt, säger han och fortsätter:

– Har man inte själv förlorat någon viktig person i sitt liv så går det inte att förstå den sorg det innebär.

Trösten vid hans mammas bortgång har varit att hon hann träffa sitt barnbarn Hjalmar.

– Även om hon var alldeles för ung för att lämna oss så kändes det som hon fick ett fint slut.

■■ För fler möten och reportage, klicka här.

Mer läsning

Annons