Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Efter sju FN-tjänstgöringar: "Den bästa tiden i mitt liv"

Efter att Jan Strömberg utbildat sig till sjökock i Härnösand gjorde han lumpen med mål att sedan söka arbete hos militären. Sju FN-tjänstgöringar senare ser han tillbaka på dem som det bästa han gjort i livet. Men det är inte utan baksidor.
– Jag, som många andra veteraner, har mått mentalt dåligt av allt hemskt man sett, säger han.

Annons

Jan Strömbergs tidiga år präglades mycket av närhet till naturen. Uppväxten i Böle bestod av mycket tid i skogen med bland annat kojbyggen och fiske.

– Mitt intresse för naturen väcktes redan då och det har följt med mig hela livet sen dess. Det är lite skillnad mot hur det ser ut nu. På min tid var vi nästan alltid ute oavsett om vi gjorde jävelskap eller något positivt. Jag hade en viss tid jag skulle vara hemma men ibland fick farsan åka ut och hämta mig för jag ville inte åka hem.

Efter att Jan avslutade nionde klass hamnade han på ett gymnasium i Härnösand för att utbilda sig till sjökock. Han vet inte riktigt varför valet föll på det.

– Nej, jag vet inte. Jag ville väl ut på sjön och uppleva äventyr. Det finns ju en hel värld att se där ute.

Under de kommande åren fick Jan sin beskärda del av äventyr. Han gjorde lumpen i Härnösand 1976, målmedveten om att få bra betyg så att han kunde söka FN-tjänstgöring. I december 1977 blev det sedan dags. Då flög han till Israel för att sedan bege sig mot Sinaihalvön i Egypten för fredsbevarande insatser.

– Det var spännande. Här kom jag, från lilla Sundsvall och hamnade mitt ute i en stör öken med mil av sand åt alla håll. Vi käkade svensk surströmming och drack te med lokalbefolkningen.

Efter Sinaihalvön blev det två tjänstgöringar i Cypern, 1980 och 1982-83, innan han hamnade i Libanon första gången 1984. Det skulle bli ytterligare tre vändor till Libanon, med den sista tjänstgöringen 1989. Just tiden i Libanon minns Jan med värme.

– Vi hade anställda från lokalbefolkningen och relationen vi fick till dem går inte att beskriva. Det var helt fantastiska människor. Vi blev mottagna med öppna armar och de bjöd oss på middag hos sina familjer.

Läs också: Hallå där Jan Strömberg

När han ser tillbaka på sina FN-tjänstgöringar beskriver han tiden som den bästa i hans liv. Men det finns två sidor av allting. Jan säger att han sett de hemskheter som krig för med sig. Han beskriver synen av döda kollegor, lokalbefolkningens hemska situation och bilar som sprängdes av minor. Han berättar om en särskild händelse om en holländare han lärde känna på en simtävling i Libanon.

– Han bodde i Rotterdam och jag skulle förbi där till sjöss efteråt. Jag tänkte göra min avmönstring där och stanna några dagar för att umgås med honom och han skulle visa mig runt och bjuda in mig till hans familj. Ett tag senare på militärbasen kom det in någon som dött av ett vådaskott och självklart var det han. Det tog djävulskt hårt på mig, jag förlorade en kompis. Tänk då hur hans familj mådde.

Hemskheterna har påverkat Jan och efter sina tjänstgöringar börjar han må mentalt dåligt, men till en början visste han inte vad det berodde på.

– Jag blev sorgsen, deprimerad och tappade livslusten. Jag började dra mig undan folk och blev väldigt känslig för stress. Folk reagerade på att jag som var en sådan glad prick började dra mig undan. Först fick jag piller för depression men efter många år fick jag diagnosen posttraumatiskt stressyndrom. Efter det kunde jag hantera mitt mående bättre och lärde mig vad jag ska undvika.

Läs mer: Jan - "Jag har stundtals mått väldigt dåligt"

Ett steg i att hantera diagnosen tog Jan när han 2011 köpte en gård i Österström. Efter att tidigare bott i Bergsåker med mycket grannar runt omkring sig har han nu ett hem i det lugna och tysta.

– Jag fick aldrig vara i fred i Bergsåker kändes det som. Nu kan jag spendera en hel dag i den lugna skogen med att fiska och fota. Det är så himla skönt att komma hem varje gång. Min son brukar skämta om att jag är en enstöring, men jag klarar verkligen inte av att bo i gytter.

Trots lugnet i Österström har Jan svårt att släppa det som varit. Han har besökt platserna där han tjänstgjorde på Cypern och nu senast, 2013, var han i Libanon. Där fick han återuppleva minnen från förr och träffa gamla vänner.

– Människorna från förr fanns kvar där, och de är helt fantastiska människor. Jag saknade ju min familj när jag var där, men sorgen att sedan lämna Libanon var ändå stor. Jag vill lämna det bakom mig, men det går inte. Jag är som en gammal boxare som inte vet när jag ska sluta. Jag funderar hela tiden på när jag ska åka ner igen och jag har till och med funderat på att flytta ner dit. Men jag har familj här och jag vill inte lämna dem.

Läs också: FN-soldaterna återförenas efter 90 år - blir många glada skratt

Mer läsning

Annons