Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Flydde från krigsdrabbat Afghanistan: "Det började rulla stridsvagnar vid huset"

/

När stridsvagnarna började rulla utanför huset fanns det ingen som helst tvekan hos Abdullah Alimjan. Familjen skulle bort från oroligheterna och det pågående inbördeskriget i Afghanistan. 20 år senare sitter de i villan i Timrå, stärkta av allt de gått igenom.

Annons

Efter att ha arbetat ett helt liv, större delen som lärare och författare, väntar pension för Abdullah Alimjan. Han har inte helt vant sig vid tanken än, men det ger honom möjlighet att helt ägna sig åt några av sina favoritsysslor – att skriva böcker, insändare och blogginlägg.

Just nu håller han på med en bok om sin egen historia. Den tar sin början under hans förfäders tid och fortsätter hela vägen till Sverige.

– De ringde från universitetet i Uzbekistan och frågade om jag ville skriva. Jag räknar med att den blir klar inom ett år. Jag skriver på dari och därefter ska den översättas till svenska, säger han.

Och nog har han en del att berätta, Abdullah.

Läs också: Ett år efter utvisningsbeskedet – nu tvingas familjen Alayan lämna sin lägenhet i Timrå

För 20 år sedan bodde han och hustrun Belqis i Kabul i Afghanistan tillsammans med sina barn. Landet har länge varit präglat av krig och oroligheter, och när inbördeskriget briserade i mitten av 90-talet tyckte Abdullah att det fick vara nog.

– Det började rulla stridsvagnar alldeles vid huset, och då bestämde jag mig för att skicka iväg familjen därifrån. Jag var kvar i drygt ett halvår, sedan kom jag efter. Det var jobbigt att lämna huset och allt annat.

Familjen hamnade så småningom i Uzbekistan, som gränsar till Afghanistan i norr. Tack vare kontakter lyckades Abdullah få fram ett tredagarsvisum, och därefter fick de bo i en av FN:s bostäder. Barnen gick i skola och familjen slog sig till ro. Fast aldrig helt och hållet.

– Vi hade det bra, men det var som att vi var främlingar där. Vi fick inga pass, och om man inte är medborgare i landet får man inte studera vidare på universitetet.

Läs också: Flydde Japan efter Fukushimaolyckan – nu gör han surfbrädor i Härnösand

Efter 13–14 år i landet hade de ett samtal med FN, som frågade hur planen såg ut för framtiden. De var säkra på sin sak – en flytt till ett annat land var det bästa för att barnen skulle få chans att utbilda sig. FN tipsade om Sverige, ett land som Abdullah sedan tidigare tyckte verkade intressant.

– På geografin i skolan berättade en lärare om Sverige. Det var sex månader ljus och sex månader mörker. Så jag läste på en del om landet och ville gärna besöka det någon gång.

Det dröjde ett halvår innan alla papper var klara och familjen kunde bege sig till Sverige och Timrå 2009. Även om det var kallt och totalt annorlunda mot vad de var vana vid dröjde det inte länge förrän de trivdes.

– Vi har fått lugn och ro i Sverige, det är ett helt annat liv. Och här fungerar saker och ting. Vi gillar ordning och reda, det passar oss. Dessutom är mänskliga rättigheter högt prioriterat.

– Att komma hit var som att födas på nytt, flikar Abdullahs fru Belqis in.

Läs också: Med lite tjurighet är allt möjligt – Kjell Jakobsson har aldrig slut på idéer

Och Abdullah har fått som han ville. Barnen studerar eller jobbar, och själv jobbade han som modersmålslärare i dari och uzbekiska under några år.

Hur har den här resan påverkat er som familj?

– Vi har kommit varandra ännu närmare och fått allt starkare band, även om de var starka innan också. Så här i efterhand kan man önska att vi hade kommit hit tidigare än vi gjorde.

■■ För fler grattisintervjuer och reportage, klicka här.

Mer läsning

Annons