Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Karin, 85, håller sig aktiv med morgongymnastik och är kritisk till den ökade ensamheten

/
  • Karin Näslund, som fyller 85 år på tisdagen, har börjat fundera en del kring framtiden och vad som ska hända om hon blir helt ensam. Men än så länge lever hon och särbon Folke ett aktivt liv.
  • Med en imponerande vighet tar Karin Näslund tag i fötterna från en liggande position och vaggar fram och tillbaka.

Hon menar att ensamheten är förödande för gamla människor och att vi kanske inte pratar tillräckligt med våra barn. Den före detta läraren Karin Näslund har ända sedan uppväxten i Skönsberg kunnat föra sin talan.

Annons

Varje dag kliver Karin Näslund upp och ser fram emot en ny dag. Och den börjar med några riktigt viga rörelser för att sätta i gång kroppen. Gymnastik och rörelse har länge varit ett viktigt inslag i Karins vardag, och hon uppmuntrar andra i hennes ålder, äldre också för den delen, att röra sig.

– Man kan alltid röra något. Det går till exempel att rulla en flaska eller brödkavel under fötterna när man sitter ner, och man kan även göra enkla rörelser med händerna, säger hon.

Läs också: Nyblivna 100-åringen Eva Lemon: "Jag älskar livet"

Hon är på det stora hela kritisk till hur ensamma äldre behandlas i dag, en känsla som blivit mer och mer påtaglig med åren.

– Man hör mycket om människor som blir sittande helt ensamma. Varför ska man vara kvar i sin hemmiljö i sin ensamhet så länge som möjligt? Varför inte ge folk i 70–75-årsåldern i uppgift att komma ut och hälsa på och prata med ensamma? Eller anordna grupper där man träffas för att göra lite gymnastik. Då kan man skratta tillsammans och få kraft.

Karin föddes två veckor efter Ådalshändelserna, i ett samhälle i kaos. Hon växte upp under knappa förhållanden i arbetarkvarteren i Skönsberg och hade först svårt att passa in.

– Jag var sjuk i astma och lite rultig, så jag kunde inte riktigt vara med de andra barnen och leka, säger hon.

Läs också: Åke låter inte sången om Ådalen tystna: "Kjell Lönnå har inte riktigt upptäckt mig"

Läsningen blev hennes räddning. Karins kusiner läste för henne, och hon fastnade direkt i litteraturens värld. Hon lärde sig läsa när hon var sex år, och utvecklade ett ordförråd som var unikt i grannskapet.

– Jag blev rätt lillgammal och kunde uttrycka mig på ett annorlunda sätt. Jag blev tidigt gruppens talesperson och fick status på det sättet.

Hon utvecklade ett självförtroende och ett mod som bland annat gjorde att hon, efter att ha fått hjälp av sin lärare med ansökan, gick till stan och lämnade in en ansökan till läroverket.

– Än i dag fattar jag inte att jag gjorde det. Men jag var fast besluten om att jag ville bli något efter att ha växt upp i fattigdom.

Som för de flesta andra unga kvinnor som ville läsa vidare på den här tiden stod valet mellan lärare och sjuksköterska. Karin tvekade aldrig – hon skulle bli lärare. Efter ett par års arbete på apotek i Sundsvall hamnade hon på småskoleseminariet i Härnösand.

Under studietiden träffade hon även sin blivande make Yngve. Efter studierna flyttade de till Järfälla, en plats som kom att ligga henne varmt om hjärtat. De byggde ett stort hus i tre våningar och fick tre barn.

Karin fick jobb på skolan, men kände efter ett tag att det inte var tillräckligt. Hon vidareutbildade sig därför till speciallärare och fick ett nytt förhållningssätt.

– Vad lär man barnet genom att bara sätta ett fel på provet? Ingenting. I stället strök jag under och gick igenom vad de skulle tänka på. Jag tror på att man ska titta utifrån barnets perspektiv. Man hör mycket om barn som misslyckas, men kanske är det så att föräldrarna inte pratar tillräckligt med dem om hur det går i skolan.

Att hon i dag sitter i en lägenhet på Södermalm i Sundsvall är lite av ett solskenshistoria. Men den började i mörker.

För tiotalet år sedan firade Karin och hennes make guldbröllop. Tio månader senare avled Yngve.

– Det gick väldigt fort. Vi hade ett fint äktenskap och han var en lugn och trygg person.

Något senare kom ett kondoleansbrev från Folke Sandberg. Samme Folke som Karin hade en relation med i Sundsvall i sena tonåren. Han skickade sedan ytterligare ett brev där han skrev att hon fick höra av sig om hon ville. Det gjorde hon så småningom, men trevade lite i början.

Läs också: Karin och Folke träffades igen efter 50 år: "Det sa bara klick"

– Jag kände honom väl sedan tidigare, men jag var ändå väldigt tveksam. Och att flytta ihop hade jag inte en tanke på.

I dag bor de i var sin lägenhet men ses så ofta som möjligt.

– Han är en friluftsmänniska med mycket empati. Vi är aktiva i föreningar och har Norra berget som ett återkommande utflyktsmål. Vi har det bra tillsammans, säger Karin.

■■ Fyller du jämnt och vill vara med i ett reportage? Skicka ett mejl till nara@st.nu eller ring 060-197260.

Mer läsning

Annons