Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krigsbarn från Finland med dramatisk barndom

/
  • Johannes Backerholm i förmiddagssolen hemma på gräsmattan i Bjästa tillsammans med springer spanieln Sofi.

Den som levt 80 år har mycket att berätta. Men inte alla har varit med om lika dramatiska händelser som Johannes Backerholm.
Trots det är lugnet det som utmärker honom.
– Det har jag fått från min farmor, säger han med ett leende.

Annons

Johannes Backerholm har ett långt yrkesliv som lärare bakom sig.

Men ett tag lutade det mer åt en karriär som yrkesmilitär. Detta trots att han bara fyra och ett halvt år gammal var med när hans pappa träffades av en rysk kula vid ett flyganfall. Pappan avled tre dagar senare av skadorna.

Det hände hemma i Salmi i finska Karelen, där Johannes Backerholm bodde sina första år med mamma, pappa, lillasyster och storebror.

Läs också: "Fyra år gammal sattes jag ensam på tåget"

Som åttaåring kom han till Sverige som krigsbarn och fick ett nytt hem hos fosterföräldrar i lilla Malå i Västerbottens inland.

Fotograferandet har alltid funnits med Johannes Backerholm, liksom teknikintresset och lusten att fiska och vistas i naturen.

Här berättar han om det, men också om…

Att vara krigsbarn:

– Jag formades av Sverige och uppväxten här i landet. Malå är en kär plats för mig än i dag. Men när jag började i skolan var det tufft. Då fick man höra att man var en "finnjävel". Det blev en del slagsmål, då blev det tyst.

– Efter militärtjänsten flyttade jag till Luleå för att studera. Mina fosterföräldrar i Malå hade det svårt känslomässigt när jag lämnade dem. De trodde inte att de skulle se mig igen. Senare var de glada för min skull.

Tankarna på att bli yrkesmilitär:

– Jag skulle ha kunnat bli det. Jag tyckte om maskiner, bilar och militärlivet. Jag trivdes väldigt bra på I 20 i Umeå, jag var där fem somrar.

– Det var bra att vara militär och jag gillade det man fick göra. Men jag vet ju inte hur jag skulle har reagerat om jag tvingats skjuta en människa.

Valet av läraryrket:

– Jag hade nog mognat till lite då. Varför jag valde just det yrket vet jag inte. Där träffade jag i alla fall min blivande fru Anita, som också utbildade sig till lärare.

– Lärare kändes som ett bra yrkesval, jag hade ett behov av att berätta om det jag kunde. Och så fick ju jag och Anita mycket tid tillsammans.

Att jobba fackligt:

– Jag kunde vissa frågor som andra inte kunde. Då kunde jag hjälpa dem, det kändes bra.

Fotografering:

– Jag var nog bara tio-tolv år när jag började med det. Jag lärde mig framkallning och kopiering av en äldre kamrat, han hade laboratorium hemma.

– I dag har jag 35-40 fotoalbum med bilder och säkert 1 000 diabilder. Jag tycker det är väldigt roligt att träffa människor, det har blivit många porträtt genom åren. Men också mycket vackra bilder på natur, hus och vyer.

Läs också: Möt fotografen som målar med ljuset: "Jag älskar ljuset och färgen"

Att fotografera fåglar:

– Jag försökte ett tag, men det var svårt. Fast intresset för fåglar och att känna igen dem har jag alltid haft.

Fiskeintresset:

– När jag bodde i Malå fiskade vi varje dag med nät i Stora Skeppträsket, en ganska stor sjö. Jag rodde och min fosterfar lade näten. Vi drog drag efter båten också. Vi fick sik i näten och en del öring på draget.

– Efter det har jag fiskat med kastspö och metspö i älvar och andra rinnande vattendrag. De senaste åren har jag metat med långspö och mask. Det är det optimala. Jag åker gärna iväg inåt landet och fiskar.

Hundpromenader:

– Skulle jag inte ha hund, då skulle jag bli sittande inne mycket mer. Jag går min runda här i Bjästa två gånger om dagen med vår springer spaniel Zophi. Hon är min kompis.

Bilkörning och husvagn:

– Bilkörning gillar jag, husvagnen drar vi bara med oss när vi åker lite längre. Då har vi ju huset med oss.

– Jag har suttit vid ratten sedan jag var 18 år. Förr var det mer ett nöje att köra, i dag är det ett praktiskt sätt att ta sig dit man vill.

Att flyga helikopter i fjällen:

– Då är det lätt att ta sig fram och man kan landa på många ställen. Och så är jag nyfiken på tekniken. Jag älskar maskiner, jag har nog ett pojkdrag där.

Teknikintresset:

– Det har gått som en röd tråd genom livet för mig. Hade jag hamnat någon annanstans än i Malå, då hade jag nog arbetat med något tekniskt i stället.

Läs också: Kreativ ljudskapare som får gammalt att låta nytt: "Ibland vill jag bara gå på lust"

Afrikanska landet Zimbabwe:

– Där var jag en månad tillsammans med Stellan Bäcklund (ordförande i Örnsköldsviks FN-förening och under många år engagerad i biståndsarbete i landet, reds anm). Vi blev väldigt väl mottagna i huvudstaden Harare och Lärarförbundet stöder ett barnhem där.

– Nu har jag och Anita sagt att när vi firar våra födelsedagar (frun Anita fyllde nyligen 75 år), då vill vi inte ha några presenter – men man får gärna ge en slant till barnen i Zimbabwe.

Sitt personliga lugn:

– Det kommer från min biologiska farmor i Salmi. När flygplanen flög över vårt hus, då gömde hon mig i sina kjolar. Hon var totalcool.

■■ För fler grattisintervjuer och reportage, klicka här.

Mer läsning

Annons