Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skakar gärna loss, trots kronisk ryggskada

/

Med blommor i håret och glittrande ögon ser Margareta Drangefors positivt på livet. Ändå har det inneburit mycket sjukdom och många tidiga förluster.
– Vi är mycket starkare än vi tror, säger hon.

Annons

Att ta hand om människor har alltid varit en del av hennes liv. Tidigt visste Margareta att hon ville jobba inom vården, och i tonåren gick hon en förberedande vårdutbildning. När hon var 17 år fick hon för första gången vara med om en förlossning.

– Det var så stort. En romsk kvinna som var väldigt vacker, och hennes man. De var så lyckliga. Jag har gått på vårdbanan ända från början. Jag är nog född med det i blodet.

Den största delen av sitt liv har Margareta bott i Luleå. Familjen hade jordbruk, med alla djur man kan tänka sig, och drev dessutom affär. Näst äldst i en barnaskara på sex blev det mycket passning av småsyskonen under uppväxten.

Tre år efter den där första förlossningsupplevelsen föddes Margaretas egen son, Robert.

– Jag och min man hade bestämt att vi skulle ha fyra barn, men det blev bara ett. Nu har jag insett att han är alla de där fyra.

Stoltheten över sonen lyser upp hela rummet, och Margareta har engagerat sig mycket i hans uppväxt. Nu bor han med sin familj på Orust, och Margareta träffar dem så ofta det passar.

Trots en positiv syn på livet och en förkärlek för att skaka loss i sockorna hemma har det inte alltid varit en dans på rosor. 32 år gammal fick Margareta beskedet att hon har en missbildning i ländryggen, medfödd eller väldigt tidigt utvecklad. Hon kunde inte fortsätta som sjuksköterska, utan utbildade om sig till lärare inom vård och barn/ungdom. Läkaren ville sjukpensionera henne tidigt, men Margareta höll ut tills hon var 50. Då gick hon i pension.

– Jag fick höra att "med den där ryggen ska man sitta på en piedestal", men jag kan ju knappt sitta, skrattar hon.

Men det svåra beskedet i ung ålder, en hel del andra sjukdomar och många för tidiga förluster av syskon och vänner, har inte berövat Margareta på den positiva livssynen.

– Det är inte för givet att man får leva. Det tror jag många har svårt att förstå.

Kärleken har tagit henne runt hela världen. Den är även anledningen att hon nu bor i Sundsvall, även om förhållandet som tog henne hit inte varade så länge.

Sedan pensionen innehåller dagarna en hel del vila, med kreativa inslag som att rita mönster, sy kläder och måla. Lite böcker och tv blir det också. En av idolerna är Tony Irving, som liksom Margareta själv är väldigt mångsidig. Dessutom delar de födelsedag.

– Vi skulle kunna skåla åt det om vi sågs. Jag tror att vi skulle ha mycket att skratta åt tillsammans. Han är en enormt duktig dansare, och kanske kan lära mig några danssteg för ryggskadade.

Kärleken och omsorgen om människor har följt Margareta genom livet. De nära och kära hon inte träffar så ofta pratar hon med via surfplattan.

– Alla människor är skapta för att ha någon form av kontakt med varandra. Samhörighet handlar om att kunna vila i varandra. Det är väl ändå kärlek det.

Mer läsning

Annons