Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Synen blev Marlenes livs kall

/
  • Vid sidan om jobbet som barnögonläkare och sitt stora engagemang för synskadade har Marlene Lindberg alltid varit intresserad av att skriva. Och det har blivit många dikter genom åren, bland annat till vänner som fyllt år.

Det började med att hon hjälpte en katt hos farföräldrarna. Och det slutade egentligen först för ett par år sedan då barnögonläkaren Marlene Lindberg valde att sluta jobba. Vid 80 års ålder har hon trots det inga planer på att varva ner.

Annons

Det har gått 50 år sedan Marlene Lindberg flyttade till Sundsvall, och dialekten avslöjar henne direkt. Hon växte upp i Ronneby i Blekinge dit hennes farmor och farfar hade flyttat under mellankrigstiden från Tjeckien.

– Farfar hade varit kavalleriofficer under första världskriget, och han visste precis vad som väntade, så de flyttade till Sverige 1932. Året efter kom nazisterna till makten. Farmor, som var tyska, fick välja mellan Wales, Göteborg och Ronneby. Hon valde Ronneby eftersom det låg närmast hennes hemland, säger Marlene.

Hela familjen lärde sig svenska på kort tid och kom snabbt in i samhället. Även om Marlene själv föddes några år senare har det förflutna präglat henne.

Hon blev tidigt intresserad av språk, och i skolan fick hon lära sig danska. Senare lärde hon sig tyska för att kunna prata med sina släktingar, och det dröjde inte länge innan hon även kunde prata flytande franska.

– Jag tänkte även åka med en kompis till Kuba, så då lärde jag mig spanska. Men den resan blev aldrig av. Jag har försökt med finska eftersom jag har rötter även därifrån genom mamma, men det var lite för svårt. Jag började för sent.

Läs också: Ögonläkare Marlene lotsar synskadade

Men det blev varken tolk eller språklärare av Marlene.

När hon var i tioårsåldern och var hemma hos farföräldrarna såg hon hur deras katt verkade ha problem med synen.

– Den gick och kisade med ögonen så jag tog upp den, lyfte på ena ögonlocket och där satt en liten pigg. Med en pincett lyckades jag dra ut den. Sedan var katten bra igen. Det där etsade sig fast i hjärnan, och så småningom bestämde jag mig för att läsa medicin i Lund.

Mycket riktigt blev hon ögonläkare, och under tiden på Sundsvalls sjukhus märkte hennes chef att hon var särskilt duktig på att ta hand om barn. Han rådde henne att åka till Stockholm för att träffa en specialist. Därefter blev det även utbildning i Schweiz och Tyskland. Familjen fick flytta tillfälligt och hade med sig en barnflicka från Sundsvall som tog hand om barnen. Och en sak var klar, Marlene älskade sin nya roll.

– Det var bara pang rätt! Jag hade lätt för att undersöka barn, och jag trivdes så otroligt bra med jobbet. Det har gett mig många goda minnen och jag har funnit ett innehåll i det.

Läs också: SJU sidor av SJUkhuset: Läkaren som träffar Barbapapa inne i ögat

Efter att ha gått i pension något för tidigt kunde hon inte riktigt släppa taget. Hon hamnade då på Umeå universitetssjukhus där hon i många år jobbade med att lära upp andra.

– Jag sa att jag inte ville ha någon stafettläkarlön, och det tyckte de ju var bra. Det är vansinnigt vilka löner de har. Nej, sånt tycker jag inte om.

Först för ett par år sedan bestämde hon sig för att det fick vara nog. Men det betyder inte att hon är sysslolös. Marlene har ett stort engagemang för synskadade, både genom promenader upp till Hovbergsstugan på Alnö och för anhöriga via Härnösands folkhögskola.

– Jag ställer upp när det behövs. De synskadade har blivit mina bästa vänner, och vi har aldrig tråkigt. Det är konstigt egentligen, ju äldre man blir desto mer har man att göra.

Läs också: Slumpen styr ofta när läkare väljer specialitet

Anledningen till att det blev Sundsvall var hennes dåvarande make, som hon träffade under studietiden i Lund. Hon beskriver honom som en norrlänning med hemlängtan. Paret byggde ett hus på Alnö och fick två barn tillsammans. Men familjelyckan varade inte länge. 1968 avled maken Han hade fått diagnosen ALS och till slut orkade inte kroppen längre.

Efter två år som änka skulle livet ta en något oväntad vändning när hon träffade Axel. Hon berättar att de träffades i samband med att hon och barnen blivit hembjudna till en familj.

– Mina barn kom och tog med mig till en man som var där. De frågade om han ville bli deras nya pappa, så de valde ut honom, säger Marlene och skrattar.

Det visade sig att Marlene och Axel hade mycket gemensamt, och 1970 gifte de sig. Tillsammans njuter de idag av friluftsliv, inte minst genom seglingen. Varje sommar ger de sig ut.

– Axel är nere och fixar med båten just nu, och strax före midsommar ger vi oss ut. Då går vi via Mellanfjärden och Storjungfrun vidare till Åland och Finland. Det är en upplevelse utan dess like, säger hon.

■■ För fler grattisintervjuer och reportage, klicka här.

Mer läsning

Annons