Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon brinner för människor i kris

/
  • För den som behöver samtal finns en öppen dörr till Annas kontor i Kyrkans hus invid GA-kyrkan.
  • Tänd ett ljus och låt det brinna. Ja, i allhelgonatider är det hög tid att minnas alla som gått före bortom tid och rum. Det mesta i diakonen Anna Lönneborgs arbete går ut på att möta människor i kris.

– Jag ska ju jobba heltid men det blir gärna mer än så eftersom jag brinner för så mycket. Fast det där med tiden borde jag nog prata tyst om.
Anna Lönneborg, diakon i GA-församlingen i Sundsvall, torde vara en önskedröm för vilken arbetsgivare som helst med höga lojalitetskrav.

Annons

Nu är denna församling liksom andra inom Svenska kyrkan inte vilken arbetsgivare som helst. Främste uppdragsgivare är Gud själv och under sig har hen änglahorder och ett gäng arbetsvilliga människor. Högst i den jordiska lokala chefskedjan är kyrkoherden, därefter kommer komministrarna och diakonerna.

Lojaliteten är hängivet knuten med hjärtats kärleksband.

Många arbetstagare snarare poängterar än döljer för sin arbetsgivare hur mycket extra tid som läggs ned, för att i bästa fall få lön för mödan eller åtminstone en klapp på axeln. Anna verkar helst låta saken bero eftersom hon inte vill tvingas välja bland allt som hon tycker är meningsfullt och viktigt.

En diakons uppgift är bland annat att betjäna medmänniskor som har det svårt på olika sätt. Praktiskt genom stöttning i vardagliga frågor, själsligen och andligen till exempel genom samtal och förbön.

Anna arbetar enligt ett tämligen oregelbundet schema. En betydande del av arbetstiden tillbringas vardagligen bland elever på gymnasieskolan. Hon tar även emot för samtal på sitt kontor i församlingskomplexet Kyrkans hus alldeles intill den stora GA-kyrkan, och har beredskapstid på sjukhuskyrkan. Mest känd är Anna kanske som ledare för den omskrivna Vuxna på stan-föreningen. Det går ut på att engagera föräldrar att finnas bland tonåringarna i centrum på helgerna.

Till uppgifterna hör också att betjäna vid söndagens gudstjänster. Anna hjälper till vid nattvarden och läser tackbön. Kommande helg är extra hektisk. Alla helgons dag betyder extra öppet i kyrkan och personal ska även finnas på kyrkogården där människor tänder ljus och minns sina döda.

En dyster högtid kan tyckas.

– Så ser inte jag på det, för mig är allhelgona något positivt. Jag får gå till mina föräldrars grav och även andra släktingars och tända ljus. Ljuset betyder jättemycket. Jag blir varm, lugn och trygg, säger Anna och fortsätter:

– För mig är döden inget otäckt. Döden är ett sätt att gå vidare och jag tror på det som står i Bibeln om Jesu återkomst. Min bild är att man först kommer man till ett väntrum där det inte finns någon ondska eller smärta.

I sin tjänsteutövning står Anna även till förfogande för polisen när besked om dödsfall ska lämnas till anhöriga. Telefonsamtalet kan komma när som helst på dygnet och hennes roll är att finnas tillhands som medmänniska, lyssna, hålla en hand och kanske ta sig an små barn om sådana finns i hemmet.

Arbetet i dödens närhet blir aldrig vardagsmat.

– Man hinner tänka en hel del när man står där vid dörren och ska ringa på. Ovissheten inför vad som väntar känns som en klump i magen. En del anhöriga blir paralyserade av chocken, andra gråter eller kräks. En del låser in sig för att få vara själv.

Uppföljningsarbetet är viktigt. Anna brukar erbjuda både samtal och hjälp med till exempel den praktiska pappersexercisen. På en del orter arrangerar Svenska kyrkan så kallade Leva vidare-grupper för anhöriga.

Den röda tråden i Anna Lönneborgs engagemang är hennes kristna tro. Hon är uppvuxen i ett kristet hem i Sundsvall och EFS-kyrkan blev tidigt hennes andliga hemvist. Hon ledde söndagsskola, konfirmationsläger och förundras fortfarande över hur hon i tidig ålder kunde få förtroendet att leda en sångkör på turné i Stockholm.

– De i ledningen var tokiga som lät mig göra så mycket fastän jag var så omogen. Fast jag fixade det och växte som människa. Och min tro har blivit jätteviktig, utan den skulle jag inte kunna jobba som jag gör. Tron har format mig till den jag är, säger Anna.

Arbetet bland barn och ungdomar och människor i kris har följt henne genom livet. Eventuellt arbete utöver heltid funderar hon inte över så mycket.

Kanske kommer belöningen på andra sidan.

Mer läsning