Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En älskad dotter har somnat in – minnesord över Paulina Högberg

Paulina Högberg från Haverö har avlidit 22 år gammal.

Annons

Paulina föddes 1995 med solregn, den ljusaste dagen på året och från den stunden startade vår sammanflätade livsväg. Den blev 22 år, 6 månader och 21 dagar – alldeles för kort, men väl fylld av minnen som vi kan plocka fram som tröst.

Yngst i syskonskaran växte Paulina upp med systrarna Sofia och Petronella samtidigt som hon fick samsas med andra barn hemma på Timmeråbacken.

Från dag ett ville denna tuffa tjej vara med på allt och ju tokigare uppslag desto bättre. Humorn, glädjen och fantasin som flödade fritt var hennes signum. Den oroliga tvillingsjälen påbörjade olika projekt samtidigt, vig och rörlig, snabb som en vessla, hon var inte still en sekund.

Alla roliga upptåg med teatertalang finns nu väl bevarade och glädjer oss mycket i sorgens mörker.

Att titta på kort där hon gladeligen poserat och gett glada skratt.

Haverö har alltid varit den trygga platsen med människor, djur och natur.

Somrarna tillbringades i Gammelboan där det fanns ro för själen och en stressfri tillvaro, årstiderna stod för olika aktiviteter och Paulina trivdes lika bra ute som inne. Under uppväxten stod Lägergården för lek och bus medan Haffragården gav stora intryck av de äldre som ofta fick påhälsning.

Hennes intressen följde nyfikenheten och ivern att upptäcka nya saker – att fiska, pyssla, klättra i träd, sy mössor och handarbeta, lyssna på musik och testa alla instrument som går att spela på, snickra ”Mikarucker” med pappa, skriva dikter, bada ibland med kläderna på, fika hos momma, leta skatter, fotografera, köra förbjudna fordon, sjunga fulvisor efter kl.22, plocka bär, baka, titta på film och äta popcorn/chips, hjälpa farmor med väven, vårda killingar och kaniner, blåsa näverlur med mamma och framför allt gärna umgås med folk i alla åldrar.

Älskade släktkalasen och hon blev en förebild som småkusinerna alltid ville leka med.

Ja, listan kan göras lång när vi blickar bakåt i vad som gjorts.

När sjukdomen MELAS bröt ut 2010 fann Paulina styrkan tillsammans med systern Petronella som har samma diagnos sen 2004.

Medicinerna påverkade, humöret skiftade och hon blev frustrerad över att inte kunna göra det hon ville.

Det blev svårt socialt eftersom bl.a. stökiga miljöer, stress, ljus och ljud påverkade negativt.

Att känna sig annorlunda gjorde att hon började kämpa för de svaga och Paulinas värdegrund blev att alla ska få vara sig själv, oavsett funktionsnedsättning.

Att få börja Estetiska linjen vid särgymnasiet, Palmcrantzskolan i Östersund förändrade allt för henne och hon fann sin stora kärlek Kalle.

I med och motgångar har de två, Palle och Kalle, kämpat gemensamt med vardagens bestyr.

Vi reste runt och var på många underbara semesterturer, myste på SPA, bodde på hotell, gick på bio, såg teater, åkte på utflykter och shoppingresor, åt gott, bowlade, utforskade skogsvägar på djurletarrundor, satt kring brasor och grillade korv eller stekte kolbulle, umgicks med vänner och hade så fantastiskt roligt tillsammans.

Katterna Lukas och Tarzan flyttade in, blev nya keliga familjemedlemmar.

Året 2015 hade stor betydelse eftersom Paulina tog studenten tillsammans med syrran Petronella samtidigt som fästmannen Kalle klarade körkortet. Frihetskänslan blev stark när de nu kunde åka på egna turer och erbjuda andra skjuts. Stolta åkte dom långväga i egen bil till Uppsala för att hälsa på systern Sofia. Är så glad att vi genomförde allt som dessa fina ungdomar velat göra, sjukdomen gjorde i långa perioder livet till en prövning som de klarade galant tack vare kärleken till varandra.

Paulina har aldrig behövt vara ensam – vi i familjen har kämpat tillsammans vid hennes sida.

Hunden Tjejen gav henne stor glädje och blev en trogen vän.

De sista sex månaderna var fruktansvärda för vår dotter som kämpade tappert med svårhävda kramper tills kroppen inte orkade mer. Hon somnade till slut in hemma i tryggheten på Timmeråbacken.

Vi är så tacksamma över allt som delats med vår älskade Paulina, saknar henne så det gör ont i hela kroppen men nu är det dags att hon få vila i frid tills vi åter möts igen.

Mamma Bitte

Mer läsning

Annons