Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En teaterns musikant har lämnat scenen – minnesord över Örjan Lidén

/

Örjan Lidén från Sundsvall har avlidit i en ålder av 65 år.

Annons

Örjan Lidén finns inte bland oss längre. Han lämnar ett stort tomrum efter sig för alla vi som under mer än tjugofem år vant oss vid Örjan som en vital och energisprakande del av Sundsvalls och länets kulturliv. Naturligtvis kom han för de allra flesta att spela en huvudroll utifrån sitt arbete som kompositör och musiker på teatern med mer än 80 olika produktioner bakom sig men det var långt ifrån allt. Historien om Örjan är alltför bångstyrig och mångsidig för att kunna stängas in inom ramen för en teater.

Örjan uppträdde i så oändligt många fler roller och skepnader än teatermusikerns. Som självklar ledare av en balalajkaorkester. Som folkmusiker av rang. Som körledare. Som satirförfattare och rimsmed i Tage Danielssons, Povels och Karl Gerhards anda.

Det hann bli så oändligt många ansikten och bilder av den både vindsnabbe och djupt koncentrerade begåvning som rymdes inom Örjans bredd och spektrum.

För egen del hann jag som regissör arbeta tillsammans med Örjan i ett stort antal produktioner på Teater Västernorrland. Alltifrån underhållande cabaretföreställningar till barnproduktioner och även riktigt stora produktioner som t.ex. den gigantiska produktionen av Vildhussen i Döda Fallet under början av 1990-talet. Den produktionen byggde om en hel trakt och den musikaliska inramning som pjäsen kom att få var naturligtvis inte mindre himlastormande och unik. Musiken var brusande vatten spelat på marimbor byggda i formationer av jättelika timmerbrötar. Allt värdigt en Vildhuss.

Utan tvekan kom vi att dela mängder av minnen och erfarenheter under alla år som gick och bilderna fördjupades, fördunklades och skärptes eftersom utefter livets stig. En bild som jag tidigt fick av vem Örjan var kom dock att bestå ända från början.

Bilden av den lekande och gudabegåvade musikanten. För mig var nämligen Örjan så oerhört mycket mer än en musiker i raden av duktiga yrkesmän och kvinnor som finns i vårt långa land. För mig var Örjan en människa som kunde få musik att uppstå ur allt och ingenting. Ett cykelhjul var musik precis likaväl som en kyrkorgel. En visselpipa, en linjal och ett valthorn var musik likaväl som barnjoller. Till råga på allt kunde han spela slängbaskomp på flygeln á la Fatz Waller. Hade lärt sig det av sin pappa – kantorn!

Det fanns liksom inga egentliga gränser för musik och där var Örjans intensivt sökande person ett hyperkänsligt membran som tycktes kunna stämma vatten ur sten.

För mig kom han att bli bilden av den fantastiske musikanten, en människa som i vilka sammanhang han än stötte på visade att det gick att mötas i musik. Som improvisation. Som lek. Som umgänge. Som ren glädje – och på fullaste allvar!

Inom kulturlivet finns ibland diskussionen om fint och fult. Så också när det gäller musiken. En del hävdar att musikanten är en lägre stående musiker med folkliga och oskolade rötter och därmed lite ”fulare”.

För mig förhåller sig definitionen precis tvärtom. Utan den lek, lätthet och det upplösande av konstlade gränser som musikanten oftast står för så dör mycket av musikens genuina och oerhörda kraft och blir ett dygdemönster snarare än det som egentligen är musikens sanna väsen.

Den kraft som rymmer glädjen – ”av glädje bygger man musik.”

Tack, Örjan. Hoppas att du fortsätter leka musik. På vilken scen du nu än har beträtt.

Tomas Melander

Mer läsning

Annons