Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kjell Jacobsson, Sundsvall har avlidit

”Han är borta nu. :(”
Ett väldigt lakoniskt SMS som förmedlade en sorgsen sanning om livet. Bland alla osäkerheter vi möter i livet finns det ett faktum vi inte kan undvika – det som börjar med glädjetårar avslutas med sorgetårar.

Annons

Den 26:e april förlorade vi vår morfar, Kjell Jacobsson, och Sundsvall förlorade också något.

Ni förstår: alla dör vi. Till och med du. Till och med jag. Allt kommer, en vacker dag, att ta slut. När detta till slut har satt sig i våra hjärnor börjar vi processa nästa faktum: det är vi själva, och ingen annan, som beslutar vad vi lämnar efter oss.

Kjell var en kämpe. Han aldrig kunde acceptera att “Nej” betydde att det var över. De otaliga artiklarna som skrevs om honom i ST visar att han visste vad ståndaktighet innebar. Han kämpade på tills gatlyktor sattes upp på Sundsvalls Sjukhus parkering, så att alla kunde känna sig trygga där. Flera år innan dess såg han till att alla Sundsvalls barn var försäkrade även utanför skolan. Viktigast är att Kjell kämpade å andras vägnar. Himlabadet var viktig för honom – han som inte kunde simma. Han fick en arkitekt att rita en ny Alnöbro för att den var för smal för cykelbanor, men under mina femton år i familjen såg jag aldrig honom cykla. Han skickade ritningen till Stefan Löfven. Min hustru, Jenny, hittade också ett brev från Mona Sahlin – ytterligare en kamp han tog till rätt plats. Han blev arg när han hörde att goda män missbrukade sin ställning och ville att staten skulle ersätta stulna pengar. Det fallet tog han till Europadomstolen.

För några månader sedan besökte jag honom. Han var försvagad, men fortfarande på många sätt den Kjell jag kände. Hans telefon ringde och det var en politiker. Han kom snabbt till saken: ”När kommer vi att bygga gratistoaletter på Stora torget?”, frågade han. Alla ska ha rätt att kissa när de behöver var en kamp värd att ta upp för honom, även om han visste att han aldrig skulle gå på Stora torget igen.

När jag stod vid hans sjuksäng den sorgesamma dagen kunde jag inte låta bli att tänka på hur fridfull han såg ut, samtidigt som jag visste att han förmodligen omorganiserade himlen åt oss som fortfarande var kvar här på Jorden. Det var då det slog mig. Vilka strider som inte är mina egna vågar jag utkämpa? Kommer jag, när jag försvinner, att kunna hävda att jag försökte göra skillnad, och att jag, genom outtröttliga ansträngningar gjorde livet bättre för många runt om mig?

Vi kommer att sakna dig, Kjell. Tack för att du kämpade för det du tyckte var rätt.

Mer läsning

Annons