Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnesord Emmy Wallentin

/

Emmy Lucia Wallentin, Brunflo, har avlidit i en ålder av 97 år. Närmast sörjande är dotter Elisabeth Rydmark med familj, son Lars Wallentin med familj och svärdotter Barbro med familj.

Annons

Emmy föddes som en av de yngsta i en syskonskara på nio i Häggenås. Hon pratade ofta om hur duktiga hennes föräldrar var, hur hårt de arbetade, att de aldrig led brist på riktig mat. Hon var duktig i skolan men också något av ett busfrö.

Livet förändrades drastiskt när fadern omkom i en olycka, Emmy var 13 år gammal. Förutom förlusten av en älskad pappa grusades även drömmarna om fortsatta studier. I stort beskrev hon ändå sina ungdomsår i ljusa ordalag. Hon arbetade hårt på gården. Hon hjälpte sina syskon som redan hade bildat familj och hann även med att roa sig. Många gånger har vi fått höra om hur hon och närmaste brodern Erik cyklade halva länet fram och tillbaka för att gå på bal och kom hem i gryningen precis i tid för att mjölka korna.

Emmy provade även på storstadslivet, under ett par år bodde hon i Stockholm, arbetade som kokerska i Djursholm. En spännande tid men till slut vann hemlängtan.

År 1945, dagen före nyårsafton gifte sig Emmy med sin Gunnar. Änklingen Gunnar Wallentin hade uppvaktat Emmy under några år. Hans son Bo var nio år gammal när de gifte sig och Emmy tog självklart också honom till sitt hjärta.

De bodde i och kring Östersund under åren som kom. 1951 föddes Elisabeth och tre år senare Lars. Familjen flyttade ganska ofta på grund av Gunnars arbete. De bodde ett tag i Jormvattnet. Senare på Hammarö i Värmland. Så småningom landade de i Sundsvall. Där började Emmy arbeta på damklädesavdelning på Tempo och var mycket uppskattad av både kollegor och kunder. Gunnar sjöng i kör och under många år var de båda mycket engagerade i kretsen kring denna. Emmy och Gunnar var båda djupt släktkära och vänfasta, de gjorde allt vad de kunde och lite till för att hjälpa till där det behövdes.

Jag minns deras prydliga hem. Doften av nystekta köttbullar och kokkaffe. Tipskupongerna och korsorden ifyllda med den snirkliga handstilen.

I slutet av 60-talet byggde de med egna händer sitt Anjero. Efter pensioneringen tillbringade de allt mer tid där. Hon älskade att odla och skapade fantastiska blomsterrabatter på den karga marken. Emmy gick fram som en målsökande hjortronletarrobot över myrarna på höstarna. Minns också alla de timmar vi anhöriga satt skräckslagna inför vissheten att Emmy och Gunnar befann sig i sin båt ute på sjön för att lägga eller ta upp nät, ingendera simkunnig, bådadera med oknäppta flytvästar. Men sedan blev det fest på öring och röding.

När jag besökte min mormor som vuxen, satt vi ofta och pratade på kvällarna. Om hur livet blev och det som inte blev men minst lika ofta om det som komma skulle och hur trist det var att hon inte skulle få se vad det skulle bli av oss barnbarn, hur världen skulle utvecklas. Emmy läste tidningen dagligen in i det sista. Hon ville hänga med i vad som hände och hade en nästan barnslig nyfikenhet på tekniska saker och framtiden.

Resa till rymden, skulle hennes barnbarnsbarn möjligen kunna få göra det?

Att åldras var svårt för mormor. Hon som alltid hade varit så stark och frisk. Men i oviljan att acceptera sakers ordning fanns också kraften framåt.

Mormor dog i stillhet måndagen den 18 augusti i sitt hem i Brunflo. Vi höll om henne när hon tog sina sista andetag.

Vi kommer alltid att minnas henne med stor glädje och tacksamhet.

Charlotte Langlet, barnbarn

Mer läsning

Annons