Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnesord över Ångebon Erik Larsson

Erik Larsson, Ånge, har avlidit i en ålder av 88 år. Han sörjs närmast av maka, dotter, svärson och barnbarn.

Annons

Erik Larsson var en av dem som ”betvingade de vilda hästarnas trav” som arbetskamraterna i Laforsen skrev bakpå en tavla han fick vid pensioneringen. Tavlan föreställde Laforsen i Ljusnan innan kraftverket byggdes med forsen i virvlande skum och citatet kom från en längre dikt av Albert Viksten. En stor del av sitt yrkesliv för Kema Nord, sedermera Kema Nobel, veckopendlade Erik till kraftstationerna i Ljusnan som han var med om att bygga, underhålla och renovera. Arbetsuppgifter som han i samarbete med andra engagerat och ansvarsfullt tog sig an. Min far var en av dem som med hårt arbete bidrog till framväxten av välfärdsstatens infrastruktur.

Född och uppvuxen i Alby började Erik efter 6 års folkskola att arbeta och bidra till familjens försörjning. Redan tidigt hade han följt med sin morfar, som på friskiften från fabriken hjälpte de mer besuttna med trädgårdsskötsel. Erik tog sedan olika påhugg som timmerhuggning, flottning, arbete i kloratfabriken och också som hästkörare åt Kalle Kilströms åkeri.

Alby var ett livaktigt samhälle och det fanns också många glädjeämnen. Att spela fotboll för Alby FF var självklart. Att spela biljard på Alby hotell eller brottas på dess vindsvåning var andra nöjen liksom att fika på något av Albys alla caféer eller helt enkelt ta del av snacket på den så kallade Kortbacken, den tidens sociala träffsställen. Att spela på tips var framförallt socialt och att ha koll på lagen och spelarna både i Allsvenskan och den engelska ligan blev också ett samtalsämne med svärson och barnbarn under många år.

Erik gifte sig med Kerstin som arbetade på Telegrafen och tillsammans fick de en dotter. 1960 började de bygga sommarstugan. Den var andningshålet för Erik och där kunde han tillsammans med Kerstin använda sina kunskaper till att göra ett paradis för familjen vid Ljungans strand.

Att odla till bästa möjliga storlek och smak utmanande. Vi minns hans smittande glädje över den första rädisan, tomaten eller den största moroten. Han var makalöst nöjd när allt jobb han lagt ner i jordgubbslandet resulterade i en stor skål nyplockade, härligt röda och söta jordgubbar. –Smaka på den här jordgubben!

Erik Larsson hade förmåga att tala och orera. Uppväxt i en muntlig kultur där politik och samhällsfrågor i vid mening diskuterades var han alltid den som var beredd till diskussion. Han tyckte också om att berätta och tillsammans med Kerstin har han beskrivit och förklarat ”det gamla Alby” och på det sättet levandegjort en äldre tid.

Min pappa gav trygghet och visade att livet är roligt att leva. Han var en obotlig optimist med stark tilltro till den egna förmågan. Han förklarade att saker kan vara farliga men ”det finns ingenting att vara rädd för!” var hans ord till mig. Som realist måste man bedöma konsekvenser och risker men sedan är det bara att möta svårigheterna utan rädsla, utan tvekan.

När vinden böjde granarna och jagade molnen uppe i skyn i stugan, då förundrades han över naturen. Och när maskarna kröp i komposten och han sållade den svarta myllan mellan händerna för att sedan skola om små plantor, då var han i ett med universums kraft. - Det är förunderligt hur det kan växa!

Trots att orden svek honom allteftersom under de sista åren på Lyktan så var han fortsatt lika social och sökte ständigt öppna samtal med både boende och personal. Gester och tonfall kommunicerade och när han träffade Kerstin kunde han fortfarande visa kärlek genom att söka hennes blick, ta hennes hand och mjukt fråga om hon kände igen honom. Och sedan ömsesidig glädje i ett bullrande skratt!

Ett liv – tack!

Ingrid Larsson, dotter

Mer läsning

Annons