Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mitthögskolans förre rektor har somnat in – minnesord över Ola Román

Ola Román har avlidit i en ålder av 76 år.

Annons

Utan överdrift kan jag säga att Ola Román var den bästa chef jag haft under min yrkesverksamma tid. Ola blev den förste rektorn för Högskolan i Sundsvall/Härnösand 1977. Som nybliven chef hade Ola som huvudidé att samarbete skulle ske mellan olika ämnen och ämnesföreträdare. Som nybliven lektor i sociologi samarbetade jag med företagsekonomer, vilket var något ovant, men nyttigt.

Det var inte bara över ämnesgränserna som samarbetet skulle ske. Ola tyckte inte att vi skulle ”sitta på kammaren och uggla”, utan så snabbt som möjligt komma ut i samhället och lära känna omgivningen. Mig skickade han till såväl skogsindustrin som till Sundsvalls kommun. Inom organisationen skulle vi också knyta band. Vi i Sundsvall fick göra arbetsbyte en dag med en arbetskamrat i Härnösand. Jag kommer aldrig att glömma den dag, så jag fick sitta vid en simulator för blivande sjökaptener på Sjöbefälsskolan, medan en äldre stillsam man fick möta elever i socialpolitik på kvällstid i en barack på Skolhusallén i Sundsvall.

Ola sade att det tog honom fem år att förstå sig på Härnösand. Sundsvall kändes mer hemtamt för honom som uppvuxen i Bergslagen och med en industribakgrund. Och jag kände mig hemma med mina rötter i ett sågverkssamhälle. Både Ola och jag fick betydligt svårare att så småningom förstå oss på Östersund och Jämtland i och med bildandet av Mitthögskolan. Ola fick vara med om det stora steget då Mittuniversitetet bildades, om än inte från chefsposition.

Man kunde ”bråka” med Ola, vilket man inte kan med alla chefer – det var fart och fläkt. Ola var känd för sin energiska arbetsstil och ibland kunde det gå lite för fort och det blev förhastade språkliga utbyten. Då hade Ola en egenhet, som jag verkligen skulle vilja föra vidare som ett tips till chefer och ledare. Han brukade fråga ”Hänger det kvar något idag av det vi diskuterade i går?” Om jag sa ”Nej, det gör det inte.” Då blev Olas nästa snabba replik: ”Bra, då kör vi!” Ibland kunde det hända att något grums låg kvar, ett grums som Ola inte ville skulle växa till en surdeg, som bromsade farten. Då tog vi upp det och diskuterade. Vi hade mycket att göra. Det fanns ingen högskola dit vi kom och nu skulle det bli en, på riktigt, en bra högskola. Det fanns ett sug efter högre utbildning, i synnerhet i Sundsvall. Det fanns också ett uttryckt stöd från politiker på orten. Och Ola hade höga ambitioner.

Bara för några veckor sedan letade jag upp Ola via Eniro. Jag visste att han bosatt sig i Kopparberg. Hade tänkt mig att fråga honom om Västhagens historia. Både Ola och jag hade haft arbetsrum där under en kortare eller längre tid. Det var Gunilla, hans fru som svarade och hon lät mig förstå att Ola var mycket sjuk. Så det blev ingen stor överraskning, då jag fick se dödsannonsen i Sundsvalls Tidning. Men ledsen blev jag. Låt oss nu tänka på Gunilla och sonen Mikael och låt oss minnas Ola som betytt så oerhört mycket med sin pionjäranda som förste och ende rektorn för Högskolan i Sundsvall/Härnösand.

Ingalill Eriksson

Mer läsning

Annons