Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Till minne av Eva Warlenius

Annons
Brinnande aktiv in i det sista gick textilkonstnären Eva Warlenius i Härnösand bort den 15 mars, sörjd av sin man Gunnar, döttrarna Agneta och Ulla med barn, barnbarn, barnbarnsbarn och en vid vänkrets. Hon blev 83 år.

***
Denna aktiva person låg på sjukbädden och planerade kurser och resor. Eva var förutom konstnär också äventyrare och globetrotter. Hon ville ständigt ut och ladda batterierna, sina och andras.
Eva Warlenius levde alltid uppmärksamt. Vardagliga saker och omärkligheter kunde hon se med ögon som gjorde allting nytt. Men hon lyssnade också när Varat ropade. Många kvinnors kapacitet används blir aldrig använd därför att självförtroendet saknas. Inte så med Eva. Det var som lät hon sig ledas av Platons ord: Vårt vara är att ständigt bliva. Så levde hon aldrig under sin förmåga och aldrig i nedrivande sammanhang. Som van seglare visste hon att man aldrig ska djuploda på grunt vatten.
Eva Warlenius föddes och växte upp i Äppelviken i Stockholm. Hon utbildade sig vid förskoleseminariet i Uppsala, barn och ungdomar stod henne nära. Bland annat var hon med och startade Nacka lekskola.
På ett scoutläger träffade hon sin man Gunnar och de gifte sig 1948. Han var tjänsteman vid Söderfors bruk. Här föddes barnen. 1955 blev Härnösand den fasta punkten.
I hemmet började hennes konstnärliga skapande. När husets textiler blev klara övergick hon till att väva klänningstyger. Eva ritade och skapade stilfulla och färgstarka kläder som ställdes ut och såldes i Härnösand, Sverige och New York. För henne fanns inga gränser.
Klänningarna följdes av vävnader, som hon kallade ombonader. De är spridda över landet, i hem och offentliga miljöer. Eva och Gunnars hus blev en samlingspunkt för rikt umgänge, bridgespel, debatter och senare för Evas kurser i möbelstilar, konst, arkitektur och språk. Hon hade en obetvinglig lust att förmedla kunskaper och erfarenheter. Ingenting var omöjligt. I samband med en svår sjukdom i 60-årsåldern började hon studera konstvetenskap. Det blev en fil kand.
Vid 70 började hon åka långfärdsskridskor. Det kunde hon göra ända tills Gunnar för några år sedan blev allvarligt sjuk och hon vårdade honom ömt.
Det blev en innerlig avslutning på det vackraste konstverket av alla, hemmet, vardagen och livet självt.
Karin Almgrim

Mer läsning

Annons