Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Smakfull tebjudning med Orrje

Konsert
Jazzklubben: Carl Orrje´s Cup of Tea

Annons

I går var det en historisk dag på Jazzklubben. För mig veterligt var det första gången som klubbens styrelse med lite förstärkning utifrån fick agera förband. De gjorde det med den äran och bjöd på både klassiska jullåtar som standards. Susanne Bertlin visade sin sångkonst i de gamla standardnumren, It's only a paper moon och Almost like being in love. Deras lyckade framträdande avrundades med en julklassiker, Bella Notte!

Vanligtvis brukar jazzåret traditionellt avrundas med Sundsvall Big Band och någon gästsolist. Så var inte fallet detta år utan de som fick äran att sätta punkt för det gångna jazzåret var Carl Orrje's Cup of Tea. Tekoppen i fråga utgörs av Carl Orrje Trio med Carl vid pianot, Patrik Boman vid basen och Ali Djeridi bakom trummorna. Teblandningen bestod av den japanske gitarristen Satoshi Inoue och danske trumpetaren Tomas Fryland som med kort varsel fick ersätta kollegan Tomonao Hara. Som extra krydda tillkom sångerskan Rigmor Gustafsson.

Oavsett hudfärg eller var ifrån man kommer i världen är jazz ett internationellt språk som förenar. Kan man bara de musikaliskt grundläggande elementen så är det bara att sätta igång och börja samspråka! Musikerna här hade inga problem att samspråka med instrumenten.

Kvällen inleddes med ett instrumentalt opus av Carl Orrje, Fall, innan det var dags för Rigmor Gustafsson att träda in i handlingen. Hon är väl bevandrad i standardrepertoaren och inledningsvis bjöds vi på gamla pärlor som I Concentrate on you, My favorite things, you'd be so nice to come home to. Första set avrundades med Jobims jazzsamba No more blues. Samtliga låtar i Carl Orrjes utsökta och genomarbetade arrangemang.

Även andra set inleddes instrumentalt med en komposition av gitarristen Inoue, Comes winter. Sedan tog Rigmor över med mera kända standards som Just one of those things med flera.

Vikarie Fryland var en riktig hejare på trumpet och flygelhorn. Han rörde sig lätt och ledigt i samma tassemarker som Chet Baker, Freddie Hubbard och Woody Shaw. Hans spelade med teknisk elegans, lyriskt och återhållsamt, men även med attack vid rätt tillfälle.

Gitarristen Satoshi Inoue visade upp ett spel där hela jazzgitarrhistorien passerade revy. Mest påtaglig var hans närhet till Wes Montgomery. Han spelade mycket avspänt och eftertänksamt och var mycket sparsam med att låta tekniken stå tillbaka för feelingen.

Carl Orrje är en lysande pianist, vilket han visade både komp- och solistmässigt på ett övertygande sätt. Det rytmiska sköttes på bästa sätt av Patrik Bomans stadiga basspel och Ali Djeridis följsamma och pådrivande trummor. En stark avslutning på det gångna jazzåret.