Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Smärtorna styr min dag"

Annica Hedörn älskar turkos och det syns. På blusen, ögonskuggan, nagellacket och kakorna på bordet.

– Men jag har röda skor, säger hon och visar upp sina Converse som hon fått av en kompis. De är en liten färgklick i allt det turkosa.

En annan slags ljusglimt Annica hoppas på är att smärtstimulatorn som ska opereras in ska hjälpa mot allt det onda.

När man kommer in i huset där Annica bor känner man sig genast som hemma. Kaffet står på bordet och på spisen puttrar middagsmaten. Det blir korvgryta i dag. Hunden Molle hälsar välkommen och söta kattungen Klara kryper upp i famnen på fotografen Maria när hon sätter sig i kökssoffan. För tillfället finns det åtta katter och en hund i huset.

– Ja, sen har vi två utekatter också, tillägger Annica.

Att hon älskar djur är kanske överflödigt att säga.

Sedan fetmaoperationen som gick snett 2010 har Annica Hedörn fått stångas med trilskande myndigheter. Men hon är både envis och påläst.

– Är det nåt jag kan så är det sånt här, säger Annica som tidigare jobbat som personlig assistent och hjälpt många brukare.

Sedan i mars får hon sjukersättning.

– Det var inte enbart glädje när jag fick beskedet. Bara tanken på att jag aldrig mer ska gå och jobba var en stor sorg. Jag har mist hela mitt sociala liv med arbetskamrater och brukare.

Nu har hon nyligen fått sin nionde protes utprovad. De andra har inte passat.

– Med protesen kan jag ta mig fram kortare sträckor med hjälp av kryckor eller rullator. Men när jag beger mig ut bland folk använder jag alltid rullstolen. Ibland viker sig protesen och det är inte roligt att ramla ute bland folk.

– Det bästa med protesen är att kunna ställa sig upp vid diskbänken. Tänk att få stå och vispa, det är underbart.

Familjen betyder oerhört mycket för Annica.

– Min man är fantastisk som ställer upp så som han gör för mig. Vi har varit tillsammans i 34 år och naturligtvis haft våra duster. Men efter operationen har vi kommit närmare varann. Mina barn och barnbarn är också underbara och har funnits här för mig under den svåra tiden.

– Jag är arg över att jag miste mitt ben, och samtidigt försöker jag skämta om stumpen, kallar den min snabel eller mupp. Men då protesterar Per-Erik och säger att jag inte ska prata så.

Annica har tampats med försäkringskassan om bilstödet också.

– Jag hotade med att skicka in hela handikappbalken på 147 sidor tillsammans med min överklagan. Då fick jag stödet.

Bilstödet var på 60 000 kronor. Bilen kostade 305 000. Landstinget har erbjudit Annica ersättning för felbehandlingen vid operationen.

– Ett rent skambud. Jag får inte ens bilen betald, och den behöver jag för att kunna ta mig ut.

– Sundsvalls kommun har däremot varit fantastisk. Jag har fått hjälp att handikappanpassa toaletten och att bygga en ny entré.

På frågan om hur en vanlig dag ser ut svarar hon:

– Det är smärtorna som styr min dag. Mr Fantomen som jag kallar det onda kommer från den borttagna delen av benet.

Annica äter 18 tabletter varje dag, mestadels smärtlindring. Nu ser hon fram emot att få en smärtstimulator inopererad. Den ska minska smärtorna genom elektriska impulser i ryggmärgen. Dessutom väntar en till stor operation då läkarna ska försöka få ordning på lårmuskeln som lossnat, ta bort benbitar som vuxit ut, stråla för att få dessa att sluta växa och ta bort en del överskottshud på låret. Förhoppningsvis ska protesen passa ännu bättre då. Nu åker låret ur led varje gång hon tar på den.

– Stimulatorn är mitt sista hopp om att bli av med smärtorna.

Trots allt det svåra är Annica en levnadsglad och livlig person som fyller sina dagar med smyckestillverkning, matlagning och pyssel med alla djur.

I början av 2001 började hon göra sina smycken. Det populäraste smycket kallar hon Hasselängeln. Tillsammans med kompisen Jeanette brukar hon åka runt på olika marknader.

– Det är ett sätt att komma ut och träffa folk, säger Annica.

Som avslutning vill Annica ge ett råd:

– Till de som funderar på att göra en gastric bypass-operation vill jag bara säga: Tänk efter ordentligt. Om jag vetat om att det skulle bli så här hade jag hellre varit litet rund. Att vara smal betyder inte att man är lycklig.