Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sociala medier ny arena för sorg

Tårfyllda hyllningar, blodröda hjärtan och gråtande emojier. Vi blir allt mer känslosamma i sociala medier när kända personer dör.

Annons

Lemmy Kilmister, Alan Rickman, Kjell Allinge, Glenn Frey, David Bowie och så nu i helgen Bodil Malmsten. De senaste veckorna har ett antal berömdheter lämnat oss, något som utlöst explosionsartade sorgereaktioner i sociala medier. Facebook och Twitters flöden har svämmat över av personer som berättar att de gråter och är utom sig av saknad.

Kända personers frånfällen har länge väckt känslor på nätet. Men den senaste tidens sorgeyttringar har varit anmärkningsvärt starka – och många.

2014 genererade uppgifterna om Robin Williams bortgång runt 100 miljoner interaktioner på Facebook på 24 timmar. David Bowies död följdes av 100 miljoner interaktioner på 12 timmar. Enligt siffror från Facebook var Sverige ett av de länder som var mest engagerat.

Anna Davidsson Bremborg, präst och docent i religionssociologi, har reagerat på omfattningen av de senaste veckornas känslostormar. Hon säger att det visar att sociala medier numera är en etablerad yta för sorgeyttringar.

– När det gäller David Bowies död fick jag intrycket att vi närmast förväntades att skriva något i sociala medier, säger Anna Davidsson Bremborg.

De många uppdateringarna är ett tecken på vårt behov av att få sörja tillsammans. Det säger Eva Svedmark vid Umeå universitet som forskar i extrema känsloyttringar på nätet och kommer med en avhandling i ämnet i juni. Sett ur ett historiskt perspektiv är detta ett nytt kulturellt beteende.

– Traditionellt har sorg varit något man ägnat sig på sin kammare, åtminstone i västerlandet. För länge sedan skulle vi inte prata om sorg överhuvudtaget, säger Eva Svedmark.

Hon betonar samtidigt att sorgen över en nära anhörig är en sak. Sorgen över en rockstjärna, en publik person som vi hade en relation till men inte med, är något helt annat.

– Det är inte alls lika vanligt att vi sörjer någon som stått oss nära i sociala medier. Den typen av sorgeyttringar tas också emot annorlunda. Det är inte något som får oss att trycka på "dela-knappen". Den lilla privata sorgen har inte samma virala kvalitéter, säger Eva Svedmark.

Sociala medier är nytt kommunikativt område där vi fortfarande prövar oss fram. Det finns emellertid redan outtalade uppförandekoder som reglerar våra digitala beteenden.

– Vissa personer är det okej att sörja. Andra inte. Somliga är det rent av tillåtet att håna efter deras död. Det viralas makt är större än vi tror och det synliggörs av den här typen av strukturer, säger Eva Svedmark.

Ett makabert exempel på nätets coolhetshierarkier är reaktionerna efter Eagles-medlemmen Glenn Freys död. Eagles har alltid haft obefintlig hipsterstatus. Därför fnissades det på sina håll vid hans bortgång.

Den senaste tidens sorgevåg har också visat sig vara provocerande för somliga. I en krönika i Svenska Dagbladet framhåller kulturskribenten Margit Richter att kändissorgen blivit ett enkelt sätt att visa att man är en god människa. "Att sörja kultstjärnor förstärker det egna kulturella och emotionella kapitalet", konstaterar Richter.

Camilla Long, filmkritiker på Sunday Times, gick ännu längre i sin kritik. I en serie uppmärksammade tweets avfärdade hon dem som sörjde David Bowie som ömkliga. Detta utlöste kraftiga reaktioner och hon kallades för en "sorgepolis" som recenserar människors känslor.

Eva Svedmark säger att sociala medier gärna uppfattas som något ytligt och förenklande. Men hon betonar att man inte ska underskatta kraften i den här typen av kollektiva känslouttryck. Hon tror också att det digitala sörjandet i någon mån kan öka vår empatiska förmåga.

– Om vi vågar vara tillsammans i de starka känslorna så tror jag också att vi lär oss att ta hand om varandra mer. Det finns ett sympatiskt drag i att känslor inte är något privat och att man står för att man är ledsen.