Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sociologiprofessorn har skrivit deckare – inspirerades av Svenska Deckarfestivalen

I deckarskrivandet är verkligheten grunden, fantasin spetsen.
Ingalill Eriksson har gått skrivarkurs i kölvattnet av Svenska Deckarfestivalen. Hon är den första i gruppen som ger ut sina alster.
Nu skriver hon en längre historia. Men sedan vill hon nog släppa ondskan och skriva något ljusare.

På deckarfestivalens årsmöte 2015 la hon fram idén om en skrivarkurs för deckarfantaster.

– Folkuniversitetet hade samma tanke. Kursen var både givande och jobbig. Varannan vecka skulle vi lämna texter och kommentera alla andras, säger hon.

Kanske tyckte kurskompisarna att den före detta biträdande sociologiprofessorn var väl snabb med att ge ut sina alster. Fortsättningskursen var ju inte ens avslutad. Men Ingalill Eriksson var luttrad.

– Jag skrev massor inom universitetsvärlden. Sedan odlade jag i åtta år och fick ett uppdämt skrivbehov, säger hon.

Förutom skrivandet målar och broderar hon i Sundsvalls Kollektivverkstad och Broderiakademien. Och när hon broderar framför tv:n snappar hon upp saker som engagerar henne. Sådant ska man ta vara på, menar en av hennes förebilder, Jens Lapidus. Och toppa med fantasi.

För henne blev det först sju korta berättelser som hon nu gett ut under titeln "Fakta och fiktion" - med ekonomisk brottslighet, knarkhandel, en gatuskjutning, skumma händelser i trädgårdsidyller och urspårade relationer. Mest är scenen Sundsvall, där hon bott i 40 år, men också Malmö och Västerås som hon också har en relation till. För visst blir skrivandet också en bild av det egna livet, ett sätt att befästa minnen och knyta till sig viktiga platser och händelser.

– Där finns lite tantsyndrom också; några tanter som är offer och ett par riktigt bittra. Men nu skriver jag en längre berättelse om en kvinnlig polis i Uppsala. Jag är uppväxt där, säger Ingalill Eriksson.

Den började med intresset för så kallade utanförskapsområden, där det nordligaste var Gottsunda i Uppsala. Där kunde hon anknyta till ett par icke-privilegierade områden i närheten av hennes eget barndomshem. I hennes berättelse, liksom i det verkliga Gottsunda, härjar bilbränder. Men hon fann nyss att verkligheten överträffar dikten.

– I berättelsen anar man att det ska utvecklas till något värre. Och nyss såg jag en nyhet om två skottskadade i Gottsunda.

Hos scouterna lärde hon sig att man ska stå vid sitt ord även när polisen kommer. Men hon förstår också att människor i de utsatta områdena är för rädda. Samtidigt finns där goda krafter också, kultur- och idrottsprojekt, eldsjälar. Men de verkar långsamt, medan de onda kan rasera mycket på kort tid.

– Det är rörande med alla som engagerar sig, spelar basket, gör film. De älskar sitt Gottsunda. Jag är forskare, jag skulle kunna gå till botten med det, fara dit och prata med folk. Men något i mig säger stopp, säger hon.

På Akademibokhandeln Vängåvans julfestival ska hon signera och sälja sin bok, och även Gottsundaberättelsen "Utsatt" följer med i manusform. Det är kanske det sista Ingalill Eriksson gör inom deckarvärlden.

– Deckare är mörka. De handskas med ondskan. Frågan är om jag vill hålla på med ondskan framöver, säger hon.

Läs mer om Svenska Deckarfestivalen: Deckarrävarna Jonas Moström och Arne Dahl berättar om en genre i förändring

Det kriminella sinnelaget – lika aktuellt i verkligheten som i deckarvärlden