Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sofia Mirjamsdotter: Är det nu vi ska börja ta mäns våld mot kvinnor på allvar?

Artikel 2 av 2
Mäns våld mot kvinnor
Visa alla artiklar

Annons

SVT-dokumentären Josefin Nilsson - Älska mig för den jag är har väckt ännu en debatt om mäns våld mot kvinnor. Än en gång brister tittarna ut i kollektivt raseri, mot mannen som slog Josefin Nilsson sönder och samman, och mot andra män, som också slår den de påstår sig älska.

Ingen gillar kvinnomisshandel. I stort sett alla avskyr den djupt. Det är en enkel åsikt. Det är enkelt att skriva upprört i sociala medier om det ofattbara, och det är enkelt att fördöma männen som slår.

Det vill säga – så länge det inte är en man eller kvinna i ens omedelbara närhet. För då verkar det som om de de flesta blir helt förblindade. Det blir jobbigt, det är smutsigt och svårt. Det är obekvämt att konfrontera en god vän eller kollega.

Oavsett om man blundar för att man inte kan ta in att någon som verkar så trevlig slår sin partner, eller för att man kanske inte orkar vara det stöd som kvinnan skulle behöva, så är det tydligt att de flesta män som slår tycks klara sig utan konsekvenser och kan gå vidare i livet som om ingenting hänt. Inte sällan går de vidare till en ny kvinna och fortsätter att misshandla.

En kvinna som vill lämna en man som slår tvingas ofta lämna allt. Sitt hem, sina saker, sitt liv. Och det är när hon lämnar som mannen blir som farligast. Många kvinnor som mördas av sina män gör det i samband med att de avslutar relationen.

Rättsskyddet är för dåligt. Frågan är om den lagstiftning som finns är i linje med det allmänna rättsmedvetandet, med tanke på hur pass lindriga straff många kvinnomisshandlare kommer undan med, om de ens döms. Dessutom är väldigt många av dessa män återfallsförbrytare.

Det går att åtala män för misshandel även när offret inte vill eller vågar vittna emot honom. Eftersom vi vet varför. Dessa brottsoffer måste också ges stöd och skydd så att de orkar vittna i de fall de vill det. Det finns inget sådant som att "ta tillbaks en anmälan". Misshandel faller under allmänt åtal och en åklagare kan gå vidare med en utredning även om inte offret samarbetar. Samtidigt skulle betydligt fler kvinnor orka och våga vittna om de gavs rätt stöd och skydd.

Trots att vi pratat om detta så länge jag kan minnas tycks situationen vara oförändrad. Det finns ingenting som tyder på att våldet i nära relationer minskar. Och skyddet för kvinnorna är klent.

Men nu är det efter #metoo. Nu är det fler som står upp, fler som säger ifrån, och fler som agerar. Och aktivism kan göra skillnad. Den kan öka medvetenheten. Den kan öka kuraget hos omgivningen. Om någon går före behöver det inte vara så svårt att följa efter.

Och precis som i #metoo måste vi lyfta skammen från offren, och lägga skulden där den hör hemma – hos förövaren. Ingen ska behöva skämmas över att bli slagen av sin partner. Vi måste prata om det. Att våga berätta är en förutsättning för att få stöd och hjälp att ta sig ur en destruktiv relation, och då är det viktigt att bli trodd när man berättar.

Därför måste vi också sluta fråga varför man inte går vid första slaget, eller tionde eller tusende.

Frågan som måste ställas är varför han slår. Och utifrån svaret på den frågan göra förebyggande insatser.

Och så länge det finns män som slår är det av största vikt att hela samhället sluter upp runt dessa utsatta kvinnor, och erbjuder det skydd som krävs för att de ska få leva utan ständiga hot om våld.

LÄS MER: Varför går hon inte vid första slaget?