Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sofia Mirjamsdotter: Det är nu det händer

Sjuhundra skådespelerskor. Nästan lika många operasångerskor.

Fyratusenfemhundra jurister.

Det verkar inte finnas någon ände på alla de berättelser om allt från trakasserier till grova övergrepp som släpps ut i ljuset, i bransch efter bransch. Undersköterskor, restauranganställda och byggnadsarbetare berättar.

#metoo-rörelsen har utvecklats till att bli något helt annat än den dagslända som de flesta hashtagkampanjer brukar begränsas till. Det är inte bara i Sverige som vittnesmålen får konsekvenser. Storheter som Kevin Spacey och Louis C.K har förlorat sina uppdrag.

I Sverige har anmälningar om grova övergrepp resulterat i att flera personer tvingats gå från sina jobb.

Det är med dubbla känslor jag de senaste veckorna har följt flödet och rapporteringen kring #metoo. Å ena sidan känner jag att det är nu det händer. Äntligen, efter åratal av kamp. Samtidigt är det så overkligt att jag varje stund inväntar bakslaget. För det kan väl inte vara möjligt, att kvinnor plötsligt blir lyssnade på, unisont, av allt från vänner och arbetsgivare till regeringen?

Ingenting av det som berättas är nytt. Ingen kvinna jag känner är särskilt överraskad av vittnesmålen. Däremot är det som en fullständig chock att vi plötsligt tas på allvar.

Vi har ju inte varit tysta förut, även om vi har tystats ner.

För varje dag som går utan att kraften i rörelsen tycks avta växer också hoppet, hoppet om att vi just nu ser den största segern för jämställdhet som vunnits under min livstid.

Det skulle vara enkelt att säga att vi har fått nog, den här gången tänker vi inte ge oss. Men det vore inte rättvisande. Vi fick nog för väldigt länge sen, vi är många som aldrig gett upp. Men vi har slagits mot väderkvarnar, stångat oss blodiga i väggar och glastak som vägrat ge med sig.

Men nu spricker glastaken. Gubbarna måste flytta på sig. Det finns ingen återvändo från detta kollektiva uppvaknande.

Vi skäms inte längre. Att bli utsatt för sexuella trakasserier eller övergrepp är ingenting att skämmas för. Det är gärningsmannen som ska skämmas. Det är hos honom skulden och skammen ska läggas. Så det är vad vi gör. Vi berättar, för vi skäms inte.

Patriarkatet sprattlar på, i några sista dödsryckningar görs försök att fortsätta att skuldbelägga kvinnorna. Förlöjliga våra upplevelser, skratta åt oss och håna oss. Patriarkatet försöker förgäves att försvara sig och påstå att vi är överkänsliga offerkoftor.

Det är synd om männen. Jag menar det. Det kan inte vara lätt att efter en livstid förlora tolkningsföreträdet. Att efter en livstid av fria tyglar plötsligt tvingas ta ansvar för sina handlingar. Det kan inte vara lätt att plötsligt vakna upp och förstå att det man lärt sig och fostrats till och levt efter utan att någon ifrågasatt eller invänt skulle vara fel. Att inte ens förstå vad man gjort för fel. Att tvingas se sig själv i spegeln och översköljas av skam vare sig man är personligen skyldig eller bara skäms å kollektivets vägnar.

Det måste vara oerhört svårt för den man som sluppit gränssättning att plötsligt tvingas förhålla sig till sin omgivning och att lära om. Göra om. Göra rätt.

Men det finns ingen väg tillbaka. Patriarkatet faller. Ni kan sprattla bäst ni vill, från och med nu kommer ni att tvingas ta ansvar för era känslor och ert uppförande. Detta gäller även genier.

Läs mer av Sofia Mirjamsdotter här.

Följ Sofia Mirjamsdotter på Facebook.

Följ Sofia Mirjamsdotter på Twitter.