Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sofia Mirjamsdotter: Grattis Sverige, den demokratiska processen fungerar utmärkt

Artikel 10 av 10
Ledare Regeringsbildningen
Visa alla artiklar

Vi har en statsminister!

Drygt fyra månader efter valet och tre talmansrundor senare lyckades riksdagen slutligen enas om att släppa fram Stefan Löfven (S).

Processen har varit ytterst ovanlig med svenska mått mätt. Det vanliga har varit att en vinnare utropats under valnatten och att denne senare fått mandat att bilda regering. Men samhället förändras, och med det också politiken. Tiden då Sverige fungerade som en tvåpartistat genom två tydliga block är förbi, och det lär dröja innan en sådan är tillbaka, om ens någonsin. Detta är också en anledning jag tidigare nämnt som skäl för att undvika extraval. Läget skulle helt enkelt inte ha förändrats särskilt.

Därför är det glädjande att se att även när det uppstår parlamentarisk oordning, eller kaos som vissa väljer att kalla det, så fungerar den demokratiska ordningen och spelreglerna. Det har med andra ord varit ett högst välordnat kaos. Det är så välordnat att myndigheter och förvaltningar har fungerat precis som vanligt, liksom den övergångsregering som hållit ställningarna inte minst i utrikespolitiken.

Även när det parlamentariska läget är osäkert efter ett val finns en tydlig plan och i stort sett varje steg i processen under hösten har varit förutsägbart givet rådande läge. Talmannen har använt hela sin verktygslåda, den som är honom given i grundlagen.

Vare sig Alliansen eller de rödgröna fick tillräckligt många röster för att kunna bilda regering utan att förhandla med för sina väljare mindre önskade samarbetspartners.

Att det är många, från vänster till höger, som är missnöjda med den slutgiltiga lösningen, är inte ett dugg konstigt, men det betyder inte att de förhandlingar som pågått sedan valet inte har visat respekt för valresultatet. Snarare tvärtom. Svenska väljare är en spretig skara och det finns inget parti, eller något kluster av partier, som har majoritetsstöd.

Vare sig Alliansen eller de rödgröna fick tillräckligt många röster för att kunna bilda regering utan att förhandla med för sina väljare mindre önskade samarbetspartners.

Men det är så en förhandling fungerar. Man ger och tar, och kompromissar på vägen.

Att det har tagit tid och att partierna har flyttat sina positioner under förhandlingens gång är också det givet de förutsättningar som funnits att få till stånd en regering. Det är knappast några konstigheter att först pröva de mest önskvärda alternativen för att så småningom öppna för andra lösningar, när de önskade lösningarna är prövade och utdömda.

Att en förhandling tar tid torde vara bättre än att en lösning hastas fram innan alla övriga utvägar är prövade.

Ett vallöfte är liksom villkorat mot antalet röster.

Det har ropats om brutna vallöften. Men ett vallöfte kan aldrig uppfyllas om man inte får tillräckligt många röster. Ett vallöfte är liksom villkorat mot antalet röster. Till exempel kan man lova att byta regering om alternativet får tillräckligt många röster. Om summan av väljarna vill annorlunda är det knappast att bryta sina löften om man gillar läget och gör vad man kan för att ändå få visst inflytande över kommande reformer.

Frågan om detta är det bästa för Sverige är egentligen irrelevant ur ett demokratiskt perspektiv. Förmodligen är det ingen som tycker att denna lösning är det bästa för Sverige, däremot den bästa (eller till och med den enda) möjliga utifrån det parlamentariska läget.

Frågan om vems fel det är att vi fått detta kaos torde därför vara: allas. Både partier och väljare. Partierna för att de uppenbarligen inte lyckats erbjuda tillräckligt tillfredsställande lösningar på de samhällsproblem som väljarna bryr sig om, och väljarna för att det är de och inga andra som gett oss det nuvarande valresultatet.