Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sofia Mirjamsdotter: Låt oss sätta ner foten innan dammet har lagt sig

Att sexuella ofredanden, trakasserier och övergrepp är utbrett och vanligt förekommande är det knappast någon som tvivlar på efter alla vittnesmål som kommit fram i samband med #metoo-kampanjen i sociala medier.

Långt ifrån alla sexualbrott anmäls, och av dem som anmäls är det förhållandevis få som klaras upp. Många av berättelserna under taggen #metoo tangerar också den gråzon där det är svårt att bedöma om brott verkligen har begåtts. Dåligt uppförande behöver inte nödvändigtvis vara olagligt.

Inte alla män passerar gränsen, men nästan alla kvinnor tycks ha varit med om situationer där män gått över gränsen för vad som är civiliserat beteende. Det måste innebära att långt fler män än vi kanske tror också någon gång har uppfört sig ociviliserat.

Rättsväsendet klarar inte av att hantera alla dessa handlingar. Dels för att alla inte är olagliga, dels för att det ofta är svårt att bevisa att en våldtäkt inträffat, för att inte tala om svårigheten att bevisa kränkande kommentarer. . Många kvinnor anmäler inte av rädsla för repressalier, och för den som anmäler utan att gärningsmannen lagförs uteblir upprättelsen, och i stället haglar anklagelser om att kvinnan av någon anledning ska ha ljugit.

Frågan om sexualbrott är en jämställdhetsfråga. Patriarkatet har möjliggjort att övergreppen kunnat fortsätta. Kvinnor känner sig otrygga och tvingas ständigt se på sig själva med den manliga blicken, och förhålla sig till män som trampar över gränser, något som omöjliggör jämställdhet både i privata relationer och i arbetslivet.

Från regeringshåll sägs det nu att man ska ta tag i problemet. Det talas om ny lagstiftning och om hårdare straff. Men vad ska vi med hårdare straff till när brott inte kan bevisas? Vad ska vi med ny lagstiftning om det fortfarande är stigmatiserat att berätta att man varit utsatt för övergrepp? Eftersom problemet är strukturellt behövs åtgärder på strukturell, övergripande nivå.

Därför har jag tillsammans med nio andra kvinnor föreslagit att regeringen tillsätter en sanningskommission för sexuella övergrepp. En sådan skulle en gång för alla markera att tafs, sexism och ofredanden inte accepteras. Vad som gjorts kan inte göras ogjort. Att i domstol lagföra alla män som gjort sig skyldiga till dylika handlingar låter sig inte göras, även om till exempel våldtäkter naturligtvis även fortsättningsvis ska anmälas och lagföras.

Men där det inte fungerar. För alla de offer som tigit och lidit i tysthet. I fall där ledningsgrupper, organisationer och företag sanktionerat olika former av övergrepp. När det kommer till de brott som preskriberats, eller oacceptabla handlingar som trots allt inte är kriminella, behövs andra åtgärder. Både för att ge utsatta offer upprättelse, och för att förebygga att det händer igen. Inte minst som en tydlig markering från samhället att vi inte accepterar att män tar sig friheter som kränker kvinnors integritet och bidrar till ojämställda förhållanden på olika områden i livet.

Den 1 januari inrättas en ny jämställdhetsmyndighet. Varför inte ge den som första stora uppdrag att tillsätta en sanningskommission, för att vi en gång för alla ska kunna lägga sexuella trakasserier och kränkningar på vardaglig basis till handlingarna?

LÄS MER: När samhället sviker krävs civilkurage

Följ Sofia Mirjamsdotter på Facebook.

Följ Sofia Mirjamsdotter på Twitter.