Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sofia Mirjamsdotter: När samhället sviker krävs civilkurage

Vi har vetat. Vi har försökt berätta. Vi har försökt förklara vad det innebär att vara kvinna i ett patriarkat. Vi har berättat om övergrepp, om sexism på arbetsplatser och trakasserier i kollektivtrafiken.

I bästa fall har vi mötts av medlidande. Ibland är det någon man som blir förbannad, som slår näven i bordet och säger att om han blev vittne till något dylikt skulle han inte låta det passera, han skulle reagera, säga ifrån. Oftare har vi fått höra att vi är lättkränkta, att vi inte tål skämt, att vi kanske fått för lite kuk och inte minst har vi fått veta att "inte alla män!".

Vi – både män och kvinnor – har blundat fast vi vetat. För den som öppnar ögonen tvingas göra något åt problemet, och att göra något åt problemet har inneburit nackdelar för en själv. Vi har blundat för att de utpekade männen varit våra vänner, och ingen människa är endast antingen ond eller god.

Dessa män är inte bara sexistiska svin eller våldtäktsmän. De är också söner, fäder, makar och duktiga yrkesmän. Det har varit enklare för omgivningen att blunda och ta parti för en god vän eller kreativ kollega, än att tro på hans offer.

Vi har ändå viskat, vi har varnat varandra för de där männen som vi vetat har passerat gränsen, en gång eller flera. Vi har inte vågat uttala namnen högt, eftersom det varit förknippat med stora risker. Alldeles för ofta är det den utsatta kvinnan som straffats när hon berättat, eftersom trakasserier och övergrepp som sker när ingen annan ser på är svåra att bevisa.

Vissa saker ska överlåtas åt rättssystemet. Rättssäkerhet är viktigt, det vet vi. Men när rättssystemet inte räcker till, när rättssystemet precis som resten av samhället präglas av patriarkatet och alla handlingar inte behöver vara kriminella även om de är djupt omoraliska och skadar andra, vad ska vi göra då? När rättsstaten inte kan skydda kvinnor från mäns övergrepp?

Vi har inte gått till polisen för vi har vetat att ärendet kommer att läggas ner i brist på bevis. Vi har inte talat med vår arbetsgivare eftersom chefen är nära vän med han som våldtog. Vi har sett på när andra utsatts och vi har varit tysta för att inte förstöra "den goda stämningen".

Och männen, de där männen som inte kan hålla vare sig sin tunga, sina händer eller sin kuk i styr, de har kunnat fortsätta eftersom risken för upptäckt eller konsekvenser har varit näst intill obefintlig.

Inte nu längre.

För att några modiga kvinnor, med risk för att lynchas, anmälas för och dömas för förtal, med risk för att bli utfrysta ur gemenskaper och från uppdragsgivare, förra veckan ställde sig upp och sa att "Det var han. Det var han som gjorde det."

Det är många män som är rädda i dag. Rädda för att vara näst på tur att pekas ut. Rädda för att deras karriärer ska raseras, så som flera mäns karriärer föll som korthus förra veckan efter avslöjanden om trakasserier och övergrepp.

Det talas om ansvar. Somliga försöker återigen lägga skulden på kvinnorna som berättat. De borde ha tagit ansvar för konsekvenserna för de utpekade personerna. De borde ha tänkt på männens familjer, på deras barn. Det ansvaret kan aldrig läggas på den som berättar. En människa äger alltid rätten till sin egen historia.

Medierna däremot har ett stort ansvar för hur de väljer att rapportera om händelserna, samma pressetiska ansvar som de alltid har. En tidning kan inte peka ut en person som kriminell bara för att någon påstår att han är det. Det krävs mer än ett vittnesmål. Det är viktigt att hålla huvudet kallt och inte dras med i den allmänna upphetsningen och frossandet i detaljer som inte har något allmänintresse, även om allmänheten är intresserad.

Kampanjen #metoo har spridits som en löpeld över världen, och bortom de enskilda berättelserna, bortom utpekanden av några få namngivna personer syns strukturerna. De patriarkala strukturer som gjort det möjligt för män att bete sig som svin utan att behöva ta konsekvenserna. Det är de strukturerna det handlar om, inte om enskilda utpekade.

Men dessa strukturer har varit kända. Vi har vetat om dem. Vi har försökt påtala dem. Ändå har mycket litet hänt.

Män har fortsatt för att de kunnat. Nu kan de inte längre. Nu riskerar de – tack vare några modiga kvinnor som pekat ut sina förövare – att tvingas ta konsekvenserna av sina handlingar.

Ibland är det moraliskt rätta inte det juridiskt rätta. Ibland krävs civil olydnad för att åstadkomma förändring.

Framtiden kommer att döma, men sannolikt kommer vi att tacka dessa kvinnor som överskred en gräns när de berättade, när de hängde ut sina förövare. Tacka dem för att det var det som krävdes för att vi i fortsättningen skulle bli tagna på allvar när vi berättar. Tacka för att männen slutat uppföra sig som svin eftersom de äntligen riskerar att tvingas ta konsekvenserna av det.