Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sofia Mirjamsdotter: Permanenta det långsiktiga stödet till landets kvinnojourer

Artikel 1 av 3
Ledare om jämställdhet
Visa alla artiklar

Annons

I Sverige mördas i snitt 13 kvinnor om året av en närstående man. Det är något färre än vid millennieskiftet, men fortfarande 13 kvinnor för många.

Mest anmärkningsvärt är att i de flesta fall har det funnits starka varningssignaler. Det har förekommit våld tidigare, ibland har socialtjänsten varit inblandad, andra gånger polisen och/eller sjukvården, och ändå ges dessa män tillfälle att mörda dessa kvinnor.

I juni 2016 mördades Lotta Rudholm från Härnösand. Hon misshandlades till döds av en man som bara dagen innan nekats vård på Beroendecentrum i Stockholm, och som fram tills några dagar innan mordet var anhållen i sin frånvaro misstänkt för grov kvinnofridskränkning.

Lotta Rudholm hade anmält honom för misshandel. Han hade också året innan suttit i fängelse dömd för misshandel på en tidigare flickvän. Alla varningslampor lyste illröda, och det fanns flera tillfällen för samhället att rycka in. Ändå lyckades han sparka henne sönder och samman den där sommaren för snart tre år sedan. Och fallet är inte unikt.

Män som brukar våld mot kvinnor är ofta återfallsförbrytare. Detta bör tas i beaktande vid fastställande av straff. Ibland bör människor vara inlåsta för att skydda omgivningen. Redan här hade Lottas liv kunnat räddas, om mannen fått ett längre fängelsestraff för de brott han tidigare begått. Det var inte heller första gången han dömdes för våldsbrott.

När en kvinna anmäler en misshandel bör hon omgående sättas i kontakt med en kvinnojour, som är de som har allra bäst erfarenhet av att möta kvinnor i denna utsatta situation, och dessutom kan genomskåda de mönster som ofta upprepas. Som att kvinnan skuldbelägger sig själv, ursäktar mannen, ångrar sin anmälan och vägrar tala med polisen. Och polisen i sin tur måste gå till botten med anmälningarna även i de fall kvinnan ångrar sig.

Idag råder det konsensus, både på nationell, regional och lokal nivå, om att kvinnojourerna är oumbärliga i arbetet med att stötta våldsutsatta kvinnor. Trots detta är det många kvinnojourer som saknar resurser, framförallt råder det brist på skyddade boenden, och många kvinnor nekas skydd för att det helt enkelt inte finns plats.

Den förra regeringen stärkte också det statliga stödet till landets kvinnojourer. Nästa steg är att säkerställa detta stöd långsiktigt, så att kvinnojourerna kan fortsätta att stötta utsatta kvinnor och utveckla sina verksamheter.

Parallellt bör det satsas på förebyggande arbete, det som börjar redan i förskolan. Men det kommer att ta tid, och innan dess måste samhället göra allt för att skydda de kvinnor som utsätts för våld av närstående.