Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sofia Mirjamsdotter: Respektera de demokratiska spelreglerna

Vems ansvar är det att politiker på flera nivåer hoppar av sina uppdrag på grund av hat och hot?

Ytterst är det naturligtvis personerna som uttalar hoten som är ansvariga, men ingen människa är en ö. Dagens debattklimat tycks sanktionera en hårdare ton och mer fokus på person än sakfrågor. Respekten för våra demokratiska system och samhällsinstitutioner, och tilliten till dem, dalar.

Somliga skyller polariseringen på sociala medier. Det sägs att det är lättare att sitta bakom en skärm och anonymt spotta ur sig personpåhopp och hot än det är att säga dem direkt till personerna. Det är möjligt. Men många gömmer sig inte bakom anonymitet. Även från etablerade politiker, journalister och från kultureliten kommer påfallande ofta lågvattenmärken i den offentliga debatten. Personer som borde veta bättre ropar efter medborgargarden, kallar politiker som följer uppgjorda spelregler för landsförrädare och hånar öppet meningsmotståndare.

Misstroendeförklaringar mot regeringen används för att protestera mot förd politik, som när Alliansen ville rikta misstroendeförklaring på grund av skattepolitiken, i stället för att helt enkelt rösta ner förslaget i riksdagen. Gränserna flyttas, steg för steg.

Det verkar som om Sverige drabbats av en masspsykos, där vi glömt bort hur demokrati fungerar. Där vi tappat respekten för de gemensamma spelregler vi satt upp. Regler som säger att den som är missnöjd med förd politik kan komma med egna förslag och verka för förändring genom valsedlar eller voteringsknappar. Regler som tycks delvis satta ur spel då varje person som begår ett misstag ska lynchas omedelbart. Där allt ska gå så snabbt att den demokratiska processen ses som ett hinder i stället för en tillgång. Där kompromisser ses som svaghet i stället för ansvarstagande.

Vilken ledare kommer, om utvecklingen fortsätter åt samma håll, att orka stå upp för spelreglerna när det blåser hårt? Vem kommer att vilja vara politiker, när bilan faller inte endast vid snedsteg utan också vid oenighet i sakfrågor?

Det är upp till oss alla att fråga oss om vi vill ha iskalla politiker som kör individuella race, eller om vi vill ha lyssnande och uthålliga politiker som vill förändra till det bättre. För att få det senare krävs att vi upprätthåller och respekterar de demokratiska spelreglerna, inte att vi struntar i dem.