Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sofia Mirjamsdotter: Utbildningsplatserna gapar lika tomma som politikerlöftena

En fråga som seglat upp som en av de hetaste i valrörelsen är lag och ordning. Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) är det allt fler som känner sig otrygga och oroliga för att utsättas för brott.

Annons

Orsakerna är flera, men tydligt är att de senaste årens rapporter om allt grövre gängkriminalitet och terrorhot gjort att många är något mer oroliga. (För rättvisans skull är det ändå viktigt att påpeka att de allra flesta svenskar inte är särskilt oroade över brottsutvecklingen i samhället, och jämfört med när Brå började mäta är det faktiskt färre som oroar sig över kriminaliteten nu än 2006.)

Politikerna försöker nu möta den oro som finns, inte minst genom att lova mer resurser till polisen. Det är inte ens en stridsfråga, alla partier säger att de vill satsa på fler poliser. Att skärpa straffen för vissa brott ligger också i alla partiers intresse, med vissa detaljskillnader.

Men vad hjälper det med mer resurser till polisen om platserna på Polishögskolan står tomma, som nu är fallet? Alltså kan partiledarna försöka överträffa varandra i antalet nya poliser man satsar på utan att det gör någon skillnad, så länge yrket inte ses som mer attraktivt än det gör nu. Frågan som bör ställas till partierna är inte hur många nya poliser de vill satsa på, utan hur de vill göra yrket mer attraktivt. Detta utan att tumma på intagningskraven till utbildningen, som kan vara en risk när situationen upplevs som akut.

Hårdare straff förutsätter att polisen faktiskt utreder brott och att skyldiga lagförs. Det går inte heller att fastslå att hårdare straff minskar kriminaliteten. Lagtext förändrar inte i sig någonting så länge de som bryter mot den går fria.

Siktet måste vara inställt på att hindra brott från att begås i första taget, något som kräver mer av förebyggande arbete. När brottet begåtts är skadan redan skedd, även om polisen naturligtvis måste ges rätt förutsättningar för att göra ett bra jobb när det händer.

Helt klart är att polisens stora omorganisering inte varit särskilt lyckad. Färre brott klaras upp, många poliser vantrivs på jobbet och kritiken mot rikspolischefen Dan Eliasson har varit massiv under lång tid, samtidigt som oppositionen säger att regeringen är handlingsförlamad och inte gör något åt situationen. Det är nu inte helt sant. Det går givetvis att diskutera detaljerna i regeringens arbete mot den grövre kriminaliteten och terrorbekämpning, men att påstå att de inget gör är ohederligt.

Den svenska poliskåren har också visat att de har kompetens och resurser när det gäller. Det visade inte minst insatsen i Göteborg vid demonstrationerna den 30 september, då polisen imponerade med sin effektivitet och förmåga att hålla aggressiva nazister och motdemonstranter ifrån varandra. Även efter terrordådet i Stockholm den 7 april fick polisen mycket beröm för snabba och professionella insatser. Så trots missnöje med arbetsförhållanden och mindre effektiv organisation är polisen ofta betydligt bättre än sitt rykte.

Det går naturligtvis inte att blunda för orsakerna till ökad otrygghet. Men problemen som finns med till exempel särskilt utsatta områden där parallell rättsskipning råder är inget som uppstått över en natt, och heller inte något som går att lösa över en natt, eller ens en mandatperiod. För att göra dessa områden trygga för alla som bor där krävs långsiktigt arbete med bland annat polisiär närvaro i vardagen, men också ett strategiskt och uthålligt arbete för ökad jämlikhet, integration och fungerande välfärd. En person som känner sig delaktig i samhället och har möjlighet att själv bestämma över sitt liv är mindre benägen att hänge sig åt kriminell aktivitet.

Läs fler texter av Sofia Mirjamsdotter här.

Följ Sofia MirjamsdotterTwitter.

Följ Sofia MirjamsdotterFacebook.