Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sofia Mirjamsdotter: Våldtäktsmän är inte oskyldiga drullputtar

Häromdagen hade jag förmånen att hänga med ett par unga män födda på 90-talet. Tillsammans läste vi en kolumn i en kvällstidning, och en intervju med gubben som skrivit kolumnen. Nittiotalisterna förstod ingenting. De kunde över huvud taget inte relatera. De vred sig av skratt och spärrade upp ögonen i äkta förvåning över gubbens tankegångar.

Jag, som hör till generationen mitt emellan gubben och de unga männen, tänkte därför göra ett försök att förklara. Gubben tycker helt enkelt att det var bättre förr.

Förr, när våldtäkt likställdes med "drullputteri" och en normal personalfest innebar att alla gubbarna söp sig redlösa och tävlade om att i drullputtig anda sätta på växeltelefonisten. Växeltelefonister ansågs av någon anledning vara allmän egendom, i likhet med de flesta andra kvinnor, förutom kanske den egna frun. För jo, växeltelefonisten var självklart en kvinna.

Förr behövde man tydligen inte heller bry sig om hur ens partner upplevde den sexuella samvaron, glädjen var mannen förunnad och den här gubben kände uppenbarligen glädje oavsett om kvinnan i fråga ens ville delta i akten. Det här var på den tiden samtycke inte ansågs vara en förutsättning för ett lyckat samlag. Att en kvinna skulle vilja känna glädje var, åtminstone för den här gubben, ett okänt fenomen.

Förr kunde man även förväxla våldtäktsvittnesmål med pornografi, och det är tydligen en stor besvikelse för den här gubben att de vittnesmål som publicerats i samband med #metoo inte når den verkshöjd han anser att bra porr ska leva upp till. För givetvis är en kvinnas uppgift att behaga honom, i alla lägen, även när hon vågar berätta om sina traumatiska minnen av förtryck och förnedring.

Förr var det ingen som ifrågasatte ett nyp i rumpan eller sexistiska kommentarer och om någon gjorde det så kunde man skoja bort det och ändå avgå med segern. Det var liksom en kul grej på den tiden, att trakassera kvinnor och testa hur långt man kunde gå.

Det var på den här tiden dessutom så att en förutsättning för att en man – jo för det var visst bara män som var verkliga konstnärer – skulle kunna åstadkomma konstnärliga storverk var att han också kunde ignorera sådant som respekt för andra människor, normalt hyfs och att hålla sig inom lagens ramar. Om konstnären inte hade fri tillgång till de kvinnor han ville ha tillgång till kunde han inte leverera.

Gubben är inte ensam. Han delar sin besvikelse över utvecklingen med många andra gubbar i alla åldrar. De flesta har dock tillräckligt med självbevarelsedrift för att inte uttrycka saknaden över den tid som flytt i Sveriges största tidning.

Framtiden lämnar jag med varm hand över till kloka nittiotalister.

Läs mer: När vi äntligen tagit ordet tänker vi tala till punkt

Läs mer: Det är nu det händer

Följ Sofia Mirjamsdotter på Twitter.