Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sofia Mirjamsdotter: Varför är vi så uteslutande just när det är jul – borde det inte vara tvärtom?

Jag vet inte hur många av er som lyssnade på Ahmed Abdirahmans sommarprat i Sveriges radio i somras, eller på Söndagsintervjun med honom i våras. Jag kan varmt rekommendera dessa, kanske i mellandagarna om du inte har något bättre för dig.

En sak som slog mig när jag lyssnade till Ahmed Abdirahman var hans berättelse om hur han som student i New York blev tillfrågad om svenska traditioner, som till exempel hur vi firar jul, och han inte kunde svara.

Han hade bott i Sverige i åtta år men aldrig hälsat på hemma hos en etniskt svensk familj. Han växte upp i Tensta, hans klasskamrater hade alla ursprung i andra länder i Sverige, antingen var de själva eller deras föräldrar födda utomlands. Själv kom han till Sverige som elvaåring, och lyssnade på ljudböcker för att lära sig svenskt uttal eftersom han så sällan hörde svenska talas i sin omgivning.

I New York studerade han bland annat internationella relationer och återvände till Sverige med högsta betyg. Ändå sökte han hundratals jobb utan att någon arbetsgivare visade honom något intresse. Han var alltså extremt meriterad, hade hög utbildning och bra betyg. Men fel namn, fel utseende. Och framförallt: han saknade ett socialt kontaktnät i Sverige. Här får man jobb genom kontakter.

Vad kan vi lära oss av detta?

Ahmed Abdirahman själv har lärt sig att ett nätverk är allt, och att integration är enklare än många tror. Han har grundat den internationella organisationen The Global Village och Järvaveckan, ett initiativ som syftar till att minska avståndet mellan politiker och boende i förorten. Till vardags arbetar han vid Stockholms Handelskammare.

Det är enkelt att tala om vikten av integration. Det är lika enkelt att skjuta över ansvaret på någon annan, på staten. Men vi kan alla motverka skadlig segregation som skapar de parallella samhällen vi ser idag i våra utsatta områden. Vi kan alla lära känna en ny människa.

För att lära sig svenska måste man få tala svenska. För att i någon mån bli "svensk" måste man få umgås med andra svenskar.

Och om man ska förstå svenska jultraditioner måste man få delta. Vara med om ett svenskt julfirande.

Men om vi svenskar är dåliga på att bjuda in främlingar till vardags så verkar vi sämre än vanligt just när det vankas jul. Jag har så många utrikes födda bekanta som berättar att de aldrig firat svensk midsommar eller jul, de har inte blivit inbjudna.

Det är som om julen är skyddad, som om vi just då isolerar oss med våra familjer. Detta till trots är det många som har ångest inför julen. Många som känner sig tvingade att göra precis som förra året, och förra, trots att man egentligen vill kasta en marsipangris i ansiktet på farbror Knut om han tänker upprepa samma dåliga roliga historia som ifjol.

Åter andra har ångest för att de är ensamma, saknar familj och traditioner.

Enligt Ahmed Abdirahman kan integration vara så enkelt som att presentera människor för varandra. Föra samman två personer som man tror kan ha utbyte av varandra. Och när vi träffas och umgås krackelerar ofta de fördomar människor har om varandra.

Den som är orolig för att invandringen ska sudda ut våra traditioner får här ett konkret förslag för att det inte ska hända; bjuda hem en julnybörjare och dela med sig av sina jultraditioner. Det kanske dessutom skulle lätta upp stämningen och lösa en del av de gamla knutar som så lätt uppstår när gamla familjetraditioner ska upprätthållas trots att vi kanske inte ens gillar att umgås med våra familjemedlemmar.