Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Solkig skildring av sovjetisk soldat från det besegrade Berlin

Vladimir Gelfand: Tysk dagbok 1945-46. En sovjetisk officers anteckningar. Översättning: Lars Wiklund. Ersatz

Annons
Någon stor krigsskildrare som Ilja Ehrenburg eller Lev Kopelev är inte Vladimir Gelfand. Men ändå är hans dagboksanteckningar en skakande skildring av krigets helvete, segerns sötma – och avsmak.
Löjtnant Vladimir Gelfand (1923-1983) från Dnepropetrovsk var en av de många som var med när Röda armén drog in i Berlin i slutet av april 1945. Till skillnad från de flesta andra rödarmisterna hade han litterära ambitioner och förde noggrann dagbok. Det ska vi vara tacksamma för. Eftersom han dessutom lärde sig tyska språket kom han ovanligt nära den tyska befolkningen.
Gelfand var ukrainsk jude och alla som fortfarande tror att den sovjetiska armén var ympad mot antisemitism blir vid läsningen grymt besvikna. Naivt vägrar kommunisten och internationalisten Gelfand inse att de många trakasserierna har samband med hans judiska börd. Först i april 1946 skriver han i ett brev till fadern och lättar sitt hjärta om "hur mycket fräckhet har jag inte måst tåla under kriget, för att mitt efternamn är Gelfand; för att jag föddes i en judisk familj och för att jag själv – är jude."
Trots många heroiska bataljer vid den mest ärorika fronten och trots att den 21 årige löjtnanten själv blev sårad, förbigås han vid medaljutdelningarna. Han klagar bittert över att medaljerna fördelades vid omåttliga dryckesslag av och mellan huliganer, provokatörer, stabsfolk och byråkrater.
Gelfand var inte populär bland kollegerna. Han drog på sig kamraternas missnöje eftersom han vägrade delta i plundringen av tyska Vetenskapsakademin. I klädsel och frisyr var han dessutom en kokett posör och en slarver när det gällde att hålla tider och lyda order. Han var dock inte ensam om det. De ryska soldaterna och antinazisterna påminner mer om Sven Dufva, Svejk och 91:an Karlsson än om ärofulla rödarmister. Om sitt regemente strax utanför Berlin gör dagboksförfattaren den 21 januari 1946 observationen att "slagsmål och svordomar, smitningar och regelbrott hör till dagordningen...Könssjukdomarna har blivit epidemiska".
Vodkan flödar till den grad att många bränner sönder sig invärtes. Bland de sovjetiska kvinnorna i armén finns enligt Gelfand bara oanständiga och depraverade kräk som "vill snabbt bli betäckta och få njuta en stund – det är världen för dem, det är livet." Den ukrainske löjtnanten noterar "den ocean av sedefördärv som under kriget sköljde in över Europa med våldsamma vågor av snusk."
Trots det officiella förbudet att fraternisera med den tyska befolkningen handlar Gelfand med tyska män och övernattar hos tyska kvinnor. Han glömmer Tolstojs ord, att "farlig är inte den kvinna som griper en i k..., utan den som griper en i själen". Gelfand blir gripen av tyskorna både här och där. Till slut drabbas han av "krigets sjukdom"; gonorré.
I breven från föräldrarna får läsaren inblickar i den materiella fattigdomen hemma i Sovjetunionen. De uppmanar sonen att ta med hem allt, från gummiband till paraply.
Gelfand är medlem i kommunistpartiet och gör ofta kritiska kommentarer på partimötena. Ändå är Stalin naturligtvis "min ledare, min lärare, mitt geni, min ära, min stora sol" och Vysjinskij älskar Gelfand för "hans förstånd och djärvhet". Sådan var indoktrineringen och tidsandan.
Betydligt allvarligare är det att förlaget Ersatz i fotnoter fortsätter med panegyriken och undviker varje kritiskt ord om de sovjetiska bödlarna.
Han ljuger som ett ögonvittne, är ett träffande ryskt ordspråk. Det gäller också för den sovjetiske dagboksförfattaren Gelfand. Han skildrar bataljer han knappast kan ha varit med om och beskriver en nazitysk kvinnobataljon som aldrig har existerat. Han tar visserligen upp massvåldtäkterna (en tyska som han träffade blev våldtagen av tjugo ryska soldater) men hastar förbi koncentrationslägren och tortyrkamrarna. Hans styrka är inte analysen utan, bokstavligen, ögonblicksbilderna. Gelfand var en hängiven fotograf och boken är rikt illustrerad med hans bilder.
Kjell Albin Abrahamson